Tisdag kväll och dags för match borta mot Marbäck. Personligen hade jag ingen bra känsla i magen.

Jag vet inte om det är inbillning, eller om det faktiskt stämmer, men jag har fått för mig att vi brukar åka på stryk borta mot Marbäck. Av någon anledning går det helt enkelt inte bra för oss på Bäckavallen. Denna tisdagskväll stämde det.

Jag satt i gräset och bevittnade ett klassiskt ”alla på bollen”-spel. Spelare överallt och en boll som kunde anas mellan frenetiskt sparkande ben. Spelare som inte har koll på vilka som är i det egna laget eller vilket mål som är deras eget. Trots kaoset är det charmigt ändå. Ja, nu skriver jag inte om matchen mellan Marbäck och Månstad, utan om en helt vanligt träning för Tranemos pojkar födda -16 och -17. Jag satt med andra ord och tittade på min 5,5-åring när han och hans kamrater tränade fotboll. Eftersom vi dessutom skulle upp tidigt till förskolan dagen efter blev det ingen tripp till Marbäck för oss.

”Ah, jag skriver väl ett fusk-referat sen.” tänkte jag. När jag sen stod på kvällen och kokade jordgubbssylt, och röran kokade över (inget gott tecken), kom min käre man hem. Jag frågade hur matchen gick men fick bara en sammanbiten min till svar. Inget gott tecken det heller. Det slutade med att jag gick ut på Västgötafotbolls hemsida och kunde konstatera att det hade blivit förlust med 3-0.

Så… istället för ett matchreferat så väljer jag att (lite fritt) citera Alfred från berättelserna om Emil i Lönneberga: ”Det där matchreferatet, det tror jag vi tar å skiter i.”

Imorgon, måndag 20/6 är det dags för hemmamatch i Parken igen. Klockan 19.00 blåser domaren igång matchen mot Ljungsarp. Vi ses i Parken!

Det var högtidlig stämning den 6 juni i Månstadparken. Älgen hissade flaggan medan Julia Svansbo sjöng nationalsången och de 70 personer som kommit för att se MIF ta emot Dannike, stämde in i "Du gamla, du fria".

På planen stod lagen uppställda, riktade mot flaggan och troligen gick en och annan tanke om matchen genom huvudet på dem medan de lyssnade på sången. Bland de gulklädda stod lagkapten Gurra, som enligt uppgift var mer sugen än någonsin. Inte på nationalsång, inte på hamburgare, inte på något som icke är lämpligt att nämna i ett matchreferat – utan på att göra mål.

På tal om ingenting användes i de klassiska verken Illiaden och Odyssén något som kallas för ”stående epitet”. Eftersom jag är svensklärare i stor saknad av elever och undervisning efter veckans student, fick jag ett infall att använda det även i detta referat. Därför följer härmed berättelsen om ”den sugne Gurra”, hans lag och det anrika Månstaparken…

Det är inte konstigt att MIF-spelarna var sjukt sugna på att göra mål denna dag; att de var trötta på måltorkan och de uteblivna poängen. Nu skulle det lossna. Så var det bara. Känslan bör dock ha varit ömsesidig, då Dannike också har haft en kämpig inledning på den här säsongen.

Det tog ungefär 2 minuter för MIF att få bollen i nät. Den rappe Leo bröt ett uppspel av Dannike, la in bollen mot den snabbfotade Alex som förlängde till sugne Gurra, som i sin tur vinklade in bollen över mållinjen. 1-0 till MIF och den uppsjungna publiken jublade.

Knappt 20 minuter senare hördes Daniel J glatt och högljutt fråga sig ”Vad fan gör han?!” när artisten Einar volleyskottade in 2-0 till MIF. Härligt med utdelning! Smolken i bägaren kom dock enbart minuten senare, när Dannike reducerade till 2-1. De la en boll högt i djupet, den hete Krogh kom ut och boxade undan den, men råkade i samma veva klappa till anfallaren, vilket resulterade i straff för Dannike. Elias Carlsson klev fram och satte bollen högt. Krogh slängde sig i rätt hörn, men lyckades inte nå bollen.

2-1 är ett resultat som speglade matchen väl. MIF skapade fler chanser än Dannike, vilket hade resulterat i en rättvis ledning, men generellt kan man säga att publiken denna dag bjöds på en mycket händelserik match, med många chanser för båda lag.

I 26:e minuten tilldömdes MIF frispark strax utanför Dannikes straffområde. Sugne Gurra klev fram och sköt bollen längs marken, så den skruvade sig runt muren och precis in vid stolpen, bredvid en snopen dannikemålvakt. 3-1 till MIF – ett resultat som stod sig halvleken ut.

Andra halvlek blev inte lika målrik som första, men minst lika underhållande. Publiken fick se spelet svänga fram och tillbaka, och flera målchanser. I minut 64 till exempel, la vänsterfotade Felix en hörna där den välfriserade Daniel M nickade men bollen rensades bort på mållinjen. Minuten senare kom Dannike igenom MIF-försvaret, men den vikingskäggige Krogh slängde sig och räddade skottet från dannikespelaren.

I 70:e minuten vred den snabbfotade Alex upp i Dannikes straffområde, men blev fasthållen. Straff till MIF och nu klev den sugne Gurra fram igen och satte säkert 4-1. Tre minuter senare reducerade dock Dannike på nytt, genom spel snett inåt-bakåt och mål av Leo Diez Lagula.

Med tanke på matchbilden blev det nu onödigt spännande. Nog för att MIF hade en tvåmålsledning, men ändå. Mycket kan hända under matchens sista minuter. Speciellt i division sex och speciellt de dagar då det är lite extra varmt och spelarna inte riktigt är vana vid det. Minuten efter 4-2-målet var Dannike nära att näta igen. ”Där hade vi tur!” konstaterade ”slösa inte med slödrycken” Bagarn från bänken medan den nervöst vankande Daniel J nötte upp gräsmattan vid sidan av plan.

4-2 blev dock slutresultatet och lyckliga MIF-spelare och -supportrar kunde konstatera att 3-poängaren äntligen var ett faktum.

Imorgon, tisdag 14 juni kl. 19.00 spelar vi borta mot Marbäck på Bäckavallen. Förhoppningsvis är spelarna lika sugna på mål och vinst då. Kom och heja fram MIF till ännu en vinst!

Sol och värme, men inte så där obehagligt varmt som det kan kännas när man spelar match på sommaren, utan helt perfekt. Livet på en pinne.

Hela känslan av matchen kan beskrivas så här: Tänk dig att du sitter ute, en alldeles lagom varm dag, med en glass i handen. Solen värmer. Så här kunde det alltid vara. Och precis när man ska ta första bettet av glassen så glider den av pinnen och ramlar ner i gräset.

Missförstå mig rätt – det var en underhållande match som bjöds på i Månstadparken denna onsdagskväll. Både MIF och Rångedala spelade rolig fotboll och skapade chanser framåt. Redan i 2:a minuten satt bollen i nät, när Bonander hade lobbat över Rångedalas målvakt. Tyvärr blev målet bortdömt för offside.

5 minuter senare såg det ut att bli Rångedala som skulle ta ledningen istället. På en hörna nickades bollen ner mot mål, men Krogh slängde sig och hann putta undan bollen när den var halvvägs över mållinjen. I minut 15 var det dags för vass chans åt andra hållet: Hugo spelade in från vänster till en fri Bonander, men Rångedalas målvakt räddade.

Trots många återbud inför matchen (skador osv) var det gott om spelare vid bänken. Daniel M värmde upp och var sugen – både på spel och på hamburgare. Ja, vem var inte det?

I 19:e minuten nickade en rångedalaback hemåt. Theo var snabb fram och fick fatt i bollen precis framför målvakten, men när han skulle runda honom lyckades målvakten ändå nå bollen och skicka ut den till hörna, vilken inte gav någon utdelning. I 24:e minuten spelade Rångedala in bollen från sitt höger och den nickades ner mot mål, men gick utanför. Strax innan paus var Daniel M inne på plan och fick ett läge. En rångedalaförsvarare fipplade med bollen, så Leo tjuvade åt sig den och spelade in till Daniel M, vars skott målvakten dock plockade.

Så vände matchen fram och tillbaka. Trots en chansrik första halvlek var det dåligt med utdelning.  Något förvånat fick vi efter 45 minuter konstatera att halvleken redan var förbi. Tiden går fort när man har roligt, heter det ju, och det var kul att titta på. Inte för att det blev tråkigt sen, men i en sådan här match så kommer ju målet förr eller senare och det är väl slumpen som avgör vilket av lagen som plötsligt har marginalerna på sin sida. Den här gången var det Rångedala. Andra halvlek hade till sin början sett ut som första, med chanser åt båda lag, men när andra halvleken blev dryga kvarten gammal kom så första målet. För Rångedala. De spelade bollen ut åt höger, Krogh rusade ut, men spelades förbi. Miche kastade sig men Hampus Aqvilin kunde sätta 0-1 till Rångedala.

Det hade kunnat bli så att MIF inte långt efter kvitterade. Det hade kunnat bli en riktig nagelbitare ända in i slutet. Men så blev det inte. Det blev istället precis så där som det inte får bli, men som det lätt blir när man haft många chanser men inte satt dem. När Rångedala efter många chanser fick utdelning började energin pysa ur MIF-laget som luften ur en heliumballong. Det var inte på något sätt en kollaps, men spetsen i anfallet och den genuina tron på att MIF-målet skulle komma, saknades.

Visst fanns det fler chanser i halvleken, för båda lag. Exempelvis var sista händelsen i matchen att Einar tog emot bollen i mitten, strax utanför straffområdet, vände upp och sköt. En träffande sammanfattning av matchen för MIF:s del – så nära, men bollen hamnade utanför målramen.

Som sagt, som att sitta där med pinnen kvar i handen och glassen i gräset. Man förstår inte riktigt vad som hände, men blir lätt irriterad. En stund. Tills man kommer på att det finns fler glassar i frysen. Det är surt och tungt att bli utan poäng, men vi spelade bra och ska ta med oss det till nästa match. Det är några dagar dit: 6 juni är det dags att ses i Parken igen. Kl 17.00 drar matchen igång! Vi möter Dannike, som precis som vi har haft en tuff start poängmässigt.

Vi ses i Parken 6 juni!

Äntligen match hemma i Parken igen!

Det är väl det en får glädja sig åt – att man fick komma till match i Parken. Att det känns något sånär som vanligt efter åren av pandemi. Matchenresultatet är inget vi gläds över, men nu går jag händelserna i förväg.

Vi backar bandet till cirka 10 minuter innan matchen startade. Mackan J slog sig ner bredvid mig och Lucas. Eftersom han har ont i baklåret var han inte med idag heller. ”Men Marcus ska vara med, eller?” frågade han och ”Ja” svarade jag – ovetandes om att jag ljög. För då kom han släntrande mot oss – ombytt och med MIF-dressen över shorts och t-shirt. I fel skor. Joggingskor. Skadan i vaden hade tydligen gått upp igen redan på uppvärmningen. När matchen sedan drog igång såg jag Alex Öberg några armlängder bort. Även han i fel skor. På grund av skada var även han åskådare. Någon frågade senare under matchen om Pontus, som fortfarande väntar på besked om sitt knä. Det slog mig hur många det är som är på fel sida om de vita linjerna. Många skador, så här tidigt i säsongen, är inget gott tecken.

Nåväl, till matchen. Vi spelade rätt bra i första halvlek. Sjötofta också, dock. Det skapades målchanser för båda lag. Några av våra bättre var en stolpträff av Casper i 10:e minuten och när Einar i 32:a la ett inspel på backen mot bortre stolpen, mot Bonander, men Sjötoftas målvakt hann precis före honom och kunde glidtackla bort bollen. Strax efteråt hördes Daniel konstatera från båset att vi behövde 1-0 nu. Så sant, så. Risken med att skapa chanser men inte sätta bollen i nät är ju att det börjar spöka i huvudet. Eller att man knäcks av ett eventuellt mål i baken.

I 40:e minuten nickade Gurra mot mål, men bollen tog i ribban. Mållöst blev det i första halvlek. Paus och dags för fika! God kaka från kiosken och mutade den kräsne sonen med ostbågar. Mer kaka till mig! Inte hann man fika klart innan andra halvlek var igång och Sjötofta hade satt 0-1 genom Kevin Andersson. Vad 17 hände där?

Det kämpades tappert i MIF och kvitteringen var nära vid flera tillfällen. I 65:e gick Einar på boll vid ett långt inkast, och han nickade ner bollen mot mål, men den smet precis utanför stolpen. Med sekunderna kvar av matchen lossade Martin Larsson av ett hårt och högt skott, ur snäv vinkel, men även här gick bollen utanför. Domaren blåste av. Matchen var över. Jag hade velat skriva att det kändes orättvist, men det gjorde det tyvärr inte. 0-1 kändes rättvist. 1-1 hade också känts rättvist, men då är man ju lite partisk. Sjötofta spelade bra och förtjänade de 3 poängen.

På vägen uppför backen, ut från Parken och mot bilen, bytte jag några ord med dagens domare. Det samtalet förbytte ändå den tråkiga känslan mot en bra. Han lyfte hur kul det är med små lag som håller igång. Ja, svarade jag, det är kul att vi har folk till ett lag, även om det just nu inte går så bra resultatmässigt. ”Men det kanske inte är det viktiga” poängterade han och fortsatte med hur bra stämning det verkar vara här – att det aldrig är skitsnack eller gnäll på matcherna, att det finns en gemenskap som är värd mer.

På onsdag, 18 maj, är det dags för match i Parken igen! Kl 19.00 är det som gäller – då står Rångedala för motståndet.

Dags för bortamatch mot Grimsås och årets första match på naturgräs!

Personligen älskar jag naturgräs. Denna förkärlek till det äkta underlaget är emellertid helt ovidkommande i nedanstående referat, så nog om det.

Vi visste sedan innan att det här skulle bli en mycket tuff match. Dels utgick från att Grimsås skulle ha eld i baken från sin visit i division 5 förra året, dels brukar vi helt enkelt få det svårt när vi spelar på Grimsborg.

Men vi tror på det här.

Månstad börjar matchen bra. Grimsås försöker rulla igång sitt spel och sätta högt tempo, men MIF krymper ytorna, är snabba in i press och sätter på så vis lite käppar i hjulet för Grimsås. Den positiva känslan av ”det här kan nog bli ganska bra” rubbas dock lite när 1-0 till Grimsås sätts redan i 10:e minuten. På ett inspel är vi först på bollen, men lyckas inte rensa undan. Istället tar Sebastian Folke fatt i bollen och lägger den stolpe in i mål.

Skit ock, men vi spelar i alla fall bra.

23:e minuten. Grimsås spelar in bollen mot bortre stolpen. En gulklädd tar emot den men får inte ordning på fötter och boll så Melvin Örn kliver fram och sätter bollen i nät. 2-0 till Grimsås.

Nu blir det tufft.

28:e minuten. En djupledspass och bollen ser ut att gå över vår kortlinje, men den gulklädde yttern kör i 100 knyck och hinner upp den innan dess. Han spelar in och Viktor Ekdal sätter 3-0 till Grimsås.

Nu börjar Grimsås nöta ner MIF-försvaret.

41:a minuten. En snabb boll i djupet av Grimsås och innan MIF-försvararna hinner vända om är Sebastian Folke framme vid straffområdet. Krogh kommer ut men kan inte göra mycket åt situationen. 4-0 till Grimsås.

Paus hade suttit bra nu.

43:e minuten: GIF:s Viktor Ekdal har hög fart på högerkanten, skär in och sätter 5-0 med ett lågt skott. ”Vad fan är det som händer?” undrar Johannes, som värmer upp vid båset. Det kan man verkligen undra. Grimsås spel påminner om den där metaforen där en kniv går genom smör en varm sommardag.

44:e minuten: 6-0 till Grimsås.

Nu hinner jag inte med.

–

Dags för andra halvlek – nya tag och lite byten – ny energi!

Det går 3 minuter, sen fälls en grimsåsspelare i vårt straffområde. Melvin Örn lägger en kylig straff, lågt ut mot stolpen. 7-0.

Det kunde ju börjat bättre.

64:e minuten: Mattias fälls utanför Grimsås straffområde. Gurra lägger den och skruvar bollen mot bortre krysset, men bollen går över ribban.

Nära skjuter ingen hare, men någon decimeter lägre kunde väl bollen gått? Som om det inte är nog med elände har Krogh fått ont i handleden och måste kliva av. Tur vi har Rasmus som hoppar in!

75:e minuten: David Johansson sätter 8-0 till Grimsås genom ett snyggt, högt skott mot bortre stolpen.

Nu går det inte längre. Finns det något att trösta sig med? Visst ja, jag har ostbågar i ryggsäcken. Fram med dem.

77:e minuten: 9-0 till Grimsås efter ett skott av Ludvig Johansson, där bollen smiter under armen på Rasmus och går in i mål.

Alltså… Nu räcker det.

Fokus på det positiva: ”Bra att de inte har någon resultattavla” skojar Daniel M vid bänken och det får oss på bättre humör. Man får ju ta matchen för vad det är: Ett möte i division 6. Inte OS direkt. Vad gör väl det här resultatet om hundra år. Vi är många spelare och alla får speltid, kommer Daniel M senare konstatera efter matchen. Alla vill spela och alla får spela. Sällskapet på läktaren är ju inte fy skam det heller. Jag sitter bredvid det Daniel J benämner som ”skadegänget”: Rönn, Mackan J och Mackan M.

85:e minuten. Hårt skott från vänster sida i straffområdet resulterar i Sebastian Folkes tredje mål för kvällen och 10-0 till Grimsås.

Nä, nu skiter vi i det här. Blås av matchen. Jag ska hem och käka choklad.

Grimsåsmatchen lägger vi bakom oss och istället fokuserar vi framåt, på torsdag 12 maj. 19.00 är det äääääntligen dags för match hemma i Parken! Sjötofta står för motståndet. Ses i Parken på torsdag!

Eftersom gräset i Parken inte var riktigt redo än tog vi emot Hössna/Timmele "hemma" på konstgräset på Dalshov.

Hössna/Timmele tog inledningsvis initiativet i matchen, men halvvägs in i första halvlek fick de en man utvisad och straff dömd mot sig, när deras Alexander Josefsson drog ner Alen i straffområdet. Gurra förvaltade straffen och satte bollen i nät högt till vänster, ”som om han inte gjort annat förut” enligt Alex Öberg, som på grund av skada följde matchen från läktaren.

11 MIF:are mot 10 Hössna/Timmelespelare gjorde att MIF tog över i matchen men de fick inte helt till sitt spel, utan stördes av de rödkläddas fysiska närkampsspel.

I andra halvlek inledde Hössna/Timmele starkt. I Minut 50 skapade de ett läge att kvittera, men bollen träffade utsidan av stolpen. Även MIF träffade virket, när Alens skott 2 minuter senare tog insida stolpe -ut.

MIF jobbade sig in i halvleken och avslutade starkt. Ny målchans när Rickard vann duell mot ytterback och avslutade, dock strax utanför mål.

Det såg ut som att MIF:s ledning skulle hålla matchen ut, men på stopptid rann Hössna/Timmele igenom vårt försvar, Krogh kom ut men tog tyvärr både boll och spelare. Straff till Hössna/Timmele och Gustav Isaksson sköt bollen ribba in bakom Krogh. 1-1 och två minuter senare var matchen över.

Trots känslan av att vi snarare förlorade 2 poäng än vann 1, får vi fokusera på att vi nu kommit igång med att plocka poäng. Nästa match spelar vi borta mot Grimsås. Fredag 6 maj kl. 19.00 är det som gäller. Vi ses där!

P.S. Du har fortfarande chansen att bli målsponsor – gissa antal mål vi gör denna säsong, med chans att vinna pris, och sponsra oss med ynka 10 kr per mål vi gör denna säsong. Kontakta närmste spelare eller MIF på Facebook.

Den 4:e juli 2021 skrev jag i ett referat att jag ville göra slut och inte fortsätta som referatskrivare mer. Att det fanns någon annan (Svenljunga IK). Men nu har vi gått skilda vägar och jag undrar, med hjärtat i utsträckta, kupade händer, om ni kan tänka er att ta mig tillbaka? Ett hjärta som ju, ärligt talat, aldrig har lämnat MIF.

För några veckor sedan gick jag på promenad i skogen, efter regnet, och kände den där oslagbara doften av blött gräs och lite lera. Precis som det brukar lukta när man på försäsongen tar de första, något geggiga kliven ut på gräsplanen. Känslan av att det äntligen drar igång på riktigt. Att försäsongen äntligen är över och verkligheten tar vid. Jag älskar den där doften. Konstgräs i all ära, men jag kände mig lite snuvad på konfekten när jag slog mig ner på läktaren vid planen på Tranehov bredvid plastgräset.

Det var äntligen dags för premiär! Vi har troligen många tuffa matcher framför oss under säsongen och Tranemo är ett av de lag som brukar stå för hårt motstånd, speciellt hemma på sitt konstgräs där de kan rulla bollen snabbt. Det var precis vad de gjorde denna match. De satte högt tempo och rullade mellan MIF-spelarna, som kom efter i pressen.

I 14:e minuten las ett inlägg från vår vänsterkant och Leart Ibishi nickade in 1-0 till Tranemo. TIF hade genom halvleken mer fart än MIF, som emellertid blixtrade till emellanåt. i 29:e minuten spelades exempelvis bollen upp till Mackan J, som tillsammans med Alex kom i 2 mot 2-läge. Mackan la bollen till Alex på vänsterkanten, som sedan spelade in framför målvakten men bollen gick precis förbi Mackans fötter framför målet.

I 34:e minuten nyttjade Tranemo ett felpass av MIF och Carl Johansson kunde ganska enkelt sätta 2-0 bakom en chanslös Krogh i målet. I 37:e minuten ökade Tranemo sedan på sin ledning till 3-0 genom Oskar Tranefors.

Pausvila och jag passade på att spetsa öronen och tjuvlyssna lite på vad som sades bland publiken. Jag snappade upp att matchen var kul att kolla på; att det inte är några ”tjongbollar” utan att det rullas boll. Tack och lov för det, tänkte jag, som väl inte är den enda som minns den gamla 6:an, där ”långa bollar på Bengt” var vanligt förekommande i de flesta lag i divisionen. Mycket har hänt på några år (okej, kanske drygt tio år) och kvaliteten på spelet har höjts. Kul för oss alla, spelare som publik, tänker jag.

Andra halvlek drog igång och som om 3-0-underläget inte var nog så ökade Tranemo på till 4-0 i 53:e minuten, då Liam Andersson tog emot bollen i straffområdet, vände upp och bara smackade in bollen i nätet. ”Så ska ett mål se ut!” hörde jag från en TIF-supporter och jag kan inget annat än att hålla med.

En bit in i andra halvlek tappade Tranemo lite i fart och spelet blev mer jämnt, men att hoppas på att MIF skulle lyckas ta in fyramålsunderläget vore att hoppas för mycket. Istället gjorde Eris Koca 5-0 till TIF i 78:e minuten, efter ett inspel där det var många spelare framför mål men där Koca drog det längsta strået. Strax efter fick Einar bollen i djupet och kom mot mål med försvararen strax efter sig. När han la över bollen mot högerdojan tog dock försvararen ikapp den decimeter som skilde dem åt och stoppade målchansen. MIF:s utdelning kom dock minuten efter, när Jonas fick bollen i djupet och slog bollen mot bortre stolpen, till Alen som satte 5-1. Det är härligt att se jublet mellan MIF-spelarna när bollen gick i nät. Ibland hamnar man i matcher där man en bit in vet med sig att det inte kommer att bli någon vinst – men då gäller det att plocka russinen ur den degiga kakan. För fotboll handlar inte alltid om att vinna, anser jag (och är medveten om att alla inte håller med mig) utan om att kämpa, lyckas och glädjas tillsammans, om så inte i en hel match, utan i delar av den.

Tranemo hade jobbat upp sig igen, men utdelningen för MIF var ändå kvittot på det slit spelarna stått för under matchen. Tyvärr kom ytterligare ett mål i baken – ett riktigt snöpligt sådant dessutom, där det verkade vara flera i publiken som inte ens uppmärksammade målet, förrän resultattavlan visade 6-1. Jag vet heller inte riktigt vad som hände, men bollen var på backen i straffområdet bland flertalet spelare, en tå från Carl Johansson petade till bollen som retsamt och överraskande rullade över mållinjen – till synes med farten av en pensionär på söndagspromenad. Men in gick bollen och 6-1 till Tranemo.

I 88:e minuten skapade MIF en bra chans på frispark från mittplan. Michel la bollen mot Alen som bredsidade mot stolpen, men bollen smet precis utanför istället för att hitta en MIF-tå som kunde petat in den i nät.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om matchen, mer än att Tranemo var det bättre laget och att de vann rättvist. Vi tar nya tag och hoppas få till och visa mer av vårt spel mot Hössna/Timmele, som vi möter redan nu på onsdag (27/4). Det är hemmamatch, men den spelas på Dalshov. 18.45 drar vi igång!