Jag fick en gång höra att jag måste sluta tro att jag är solen i allt, men idag tänkte jag faktiskt tillåta mig att ha hybris. Trots att MIF-grabbarna efter dagens insats mer än nog har förtjänat att få ha det här referatet ifred, så kommer jag att lämna ganska stor plats åt mig själv. Ni får leva med det.

Jag (Emelie) har dragit på det här ett par referat nu, och även om jag antar att ni fattat piken med tanke på att jag har slutat skriva, så är det dags att göra det här på riktigt. Så nu kommer det: Jag vill göra slut. Det är inte ni, det är jag. Jag har liksom inte riktigt tid nu. Jag måste fokusera på min karriär. Jag kan inte ge er det ni förtjänar, o.s.v.

Okej, det är lika bra att jag är rak. Det finns någon annan. Igår fick jag hem min nya träningsoverall. Den var blå, men också röd. Och det står ”Svenljunga IK” på den.

Med tanke på att jag sedan en tid tillbaka är registrerad spelare för Svenljunga, och inte är med som ledare i MIF längre, skulle det kunna tänkas bli lite konstigt att skriva referatet för MIF, men den som tror att det bor en supporter för SIK:s herrlag inom mig tar gravt miste. Jag vet att det finns de som säger att det bara finns plats för en i ett hjärta, men det finns plats i mitt för både SIK:s damlag och MIF.

Nåväl, till matchen. Jag tycks snabbt ha blivit rostig som referatskrivare, för jag glömde både block och penna hemma, men jag ska göra så gott jag kan. Det första jag tänker på när jag ser tillbaka på den soliga seneftermiddagen är inledningsvis alla bilar i backen och nere på grusparkeringen. Sommar, sol och boll i Parken. Det blir inte mycket bättre än så.

Eftersom jag inför denna säsong slutade som lagledare så vet jag inte vad Daniel gick igenom inför matchen, hur peppade grabbarna var och hur sugna på vinst de kände sig efter en något retlig likamatch mot Sjötofta. Jag såg bara 11 gulklädda MIF:are stega ut på plan och börja rulla boll. Jag såg Mackan J lägga bollen i djupet till Johan Björendahl, som sprang likt en blandning mellan älg och kanin – sjukt snabbt och bara rakt förbi Svenljungas blåröda försvar när han satte 1-0 till MIF. Jubel utbröt från hemmapubliken medan doften av sommar blandades med känslan av en annalkande vinst. Det var inte bara det tidiga målet som var upphov till det, utan inställningen i hela laget. Det var en helhjärtad insats som MIF-grabbarna stod för idag inför hemmapubliken. I varje anfall, varje försvar och varje närkamp så satsades det. Det var inte så att Svenljunga inte spelade bra, för det gjorde de, men det där lilla extra som får en att tänka ”det här tar vi” – det hade MIF-grabbarna idag. ”Lite nervöst?” frågade Älgen mig efter matchen, och ”ja jo lite” sa jag, men när jag tänkte efter så hade jag ljugit. Jag hade faktiskt känt mig lugn som en filbunke hela matchen. Även när Svenljunga i minut 29 kvitterade till 1-1, efter att Osman Reha bröt ett uppspel in i mitten, drev ner med bollen mot mål och satte bollen i nät vid Kischs bortre stolpe.

Med minuten kvar till halvtidsvila rullade målsugne Mattias in 2-1 till MIF. Ingen aning om vad som sades nere i omklädningsrummet vid halvtidsvilan. Jag gjorde istället som så många andra – köpte hamburgare i kiosken. Jag hade haft fel tidigare – det kunde bli bättre än sommar sol och boll i Parken. Man kan lägga till en hamburgare också. Och, om ni skulle fråga min son, som inte såg något av första halvlek – en sandlåda.

Andra halvlek fortsatte som första. Bra spel från båda lag men MIF var vassare i det mesta. Det dröjde dock till den 76:e minuten innan MIF utökade sin ledning. MIF hade tilldömts frispark, till vänster en bit utanför Svenljungas straffområde. Krogh la bollen in mot mål och Daniel M kunde vid bortre stolpen skjuta in bollen i nät. 10 minuter senare var det dags för Mattias igen, när han dönade in 4-1 till MIF.  Minuten senare hade dock Svenljunga reducerat till 4-2 genom ett lågt skott från Osman Reha. Efter att ha firat målet skyndade han att hämta bollen för att snabbt få igång spelet så att Svenljunga kunde jaga ikapp MIF under matchens sista minuter, men MIF:s seger blev inte hotad.

När domaren sedan blåste av matchen kunde MIF kvittera ut 3 goa poäng. Vi i publiken hade bjudits på en underhållande match mellan två spelsugna lag, även om engagemanget från båda lag emellanåt lyste igenom lite väl mycket i matchen, vilket speglas i antalet gula kort (jag tappade räkningen – 7 totalt?). Förutom de gula korten som en mindre smolk i bägaren så var det en nöjd hemmapublik och nöjda spelare (antar jag) som efter matchen kände in den där härliga känslan av en välförtjänt vinst. Grabbarna samlade sig nere i omklädningsrummet. Allt som saknades var en kapten, som Daniel J fick leta upp och till sist fann hängandes vid kiosken (Jag förstår precis – det var sjukt goa hamburgare). Slutligen var dock alla samlade där nere och vi utanför kunde höra spelarna ta ton. Det kanske låter konstigt, men det kändes vemodigt att höra den där sången. Efter flera år av att ha varit där, och stämt in, stod jag nu kvar ute på gräset och hörde på. Det är lite sorligt att klippa banden, men på något vis var det också härligt att stå ute vid gräset och höra segersången studsa ut genom dörrarna och rymma vidare ut över gräsmattan. Matchen var slut. Seger.

Jag tror mig veta att ni är några stycken som återkommande läser mina referat. Till er (ja, okej, till dig som gör det för första gången också) vill jag säga tack. Tack för att ni läst och på så vis varit med mig under MIF-tiden.

Men nu är det slut. Men kanske kan vi fortsätta vara vänner? Eller, om ni kan tänka er ett öppet förhållande så skulle det funka för mig. För jag kan tänka mig att ses här någon gång, ibland. Jag får mycket av Svenljunga, det får jag, men inte riktigt allt. Och jag har ju behov, av att skriva.

Denna korta vårsäsong är med dagens trepoängare avslutad. Nu väntar ett sommaruppehåll och för MIF drar höstsäsongens matcher igång med bortamatch mot Länghem den 21 augusti kl. 15.00.

Säsongens sista match - de sista 90 innan säsongen var över. I spöregn. Rejält spöregn. Ni vet, så där mycket regn att det inte hjälper hur väl man än har klätt sig efter väder - det läcker in ändå.

Det gäller ju dock att se livet från den ljusa sidan. Bror konstaterade nöjt att det här var ett perfekt väder för glidtacklingar. Daniel J var inte sen att hänga på denna positiva anda då han kom på genidraget att ta av sig luvan och bli genomblöt i håret, så han skulle slippa duscha sen när han kom hem. Vi såg med andra ord oerhört ljust på tillvaron när det började dra ihop sig till match och regnet tilltog. Dagens motståndare, Tranemo, hade en kvalplats säkrad men behövde en seger (med minst 5 mål) för att ha chans på seriesegern (om Grimsås skulle åka på en förlust). Vi hade inte heller tackat nej till tre pinnar, för att gå förbi Sjötofta och lämna den där sistaplatsen. Det skulle bli tufft, det visste vi, men vi hade ju i alla fall vädret med oss… eller hur var det nu? Nej, vänta: Det skulle bli tufft, det visste vi, men friskt vågat – hälften vunnet.

Månstad inledde ganska lågt i sitt försvar och det var mest Tranemo som rullade boll, medan MIF kom upp i kortare kontringsförsök. Efter 18 minuter tog dock Tranemo ledningen, då en passning ut till vårt vänster nådde Elias Alstéus som skottade lågt. Två minuter senare var Tranemo nära att utöka till 0-2, på en hörna där bollen las mot första stolpen. Kisch gick ut men bollen tog på hans fingerspetsar och hade smitit in vid första stolpen om inte Gurra hade varit där och nickat undan bollen. 0-2 kom dock på hörna, men först i den 27:e minuten. Bollen hade nickats bort av Robban men las direkt in mot mål igen. Vi var på väg framåt och missade i markeringen, så David Bergmann kunde ohotad nicka in bollen i mål. Med minuten kvar av halvleken hade sedan Tranemo en vass målchans, då Kadir Ibrahimovic fick bollen i djupet och kom fri mot Kisch. Dock lyckades Kisch vara på bollen då han kom ut och den styrdes utanför stolpen. I 45:e minuten drog sedan Mackan J ett skott mot mål, där bollen gick utanför, men närmre än så kom egentligen inte ett ganska defensivt MIF att näta i första halvlek.

Det hade regnat lite lätt i början av halvleken men det tilltog och övergick snart i regelrätt spöregn. Daniel J, som sin vana trogen enträget vankar fram och tillbaka utmed tekniska områdeslinjen hela matchen, kikade fram ur den numer uppdragna regnluvan och deklarerade att det nu skulle vara möjligt att vrida ur vatten ur hans strumpor. Vi informerade Daniel om att det är fullt tillåtet att slå sig ner på bänken en stund, men han mumlade något om ”corona-avstånd” och vek inte en tum från den vitmålade linjen, regnet till trots. Nu sitter du säkert och funderar över hur dessa oceaner av vatten i Daniels skor kunde ha uppstått. Det är ingen svårknäckt nöt. Vi kan konstatera att kläder efter väder är något vår tränare inte fullt ut hade lyckats med denna match. De lätta joggingskorna torde ha gett vika vid första regndroppen, men man kan ju tycka att regnbyxor och -jacka borde räckt långt, men innan domaren hade hunnit blåsa av för halvtidsvila hördes från den blå regnluvan: ”Nu regnar det snart igenom regnjackan också!”

Pepp i paus och sedan skulle andra halvlek skulle precis börja. Vi knödde in oss så många vi förmådde på bänken medan Bagarn, som väntade på att få starta matchklockan, stod tryckt mot förrådsväggen i ett desperat försök att få lite tak över huvudet. Som sällskap i båset hade vi nu tre ganska blöta grabbar – Johannes, Remstam och Albin, som fått kliva av i halvlek så att Jesper, Gripen och Michel fick kliva in.

Precis som i första halvlek var det mest Tranemo som förde boll. Månstad skapade några lägen, men hotade aldrig riktigt på allvar. Tranemo stod inte heller för något fantastiskt spel, men skapade och satte lägen. 0-3 kom i 66:e minuten då Kisch räddade skott men Ermin Frljevic var snabbast fram på returen och petade in bollen i nätet. Sen tog det tyvärr bara tre minuter så hade en tranemospelare fällts i utkanten av vårt straffområde. Kadir Ibrahimovic klev fram och satte bollen lågt vid Kisch vänstra stolpe. ”Otagbar”, för att sno Lasses beskrivning av målet, Lasse som hade kommit ut till bänken för att pusta ett par minuter.

Med fem minuter kvar av matchen gjorde så Tranemo sitt femte mål. Kisch räddade skott, inte bara en, utan två gånger, men sista returen var Hassan Soleymani snabbast fram på. 0-5 till Tranemo, vilket också blev slutresultatet i matchen. Det räckte dock inte för en serieseger då Grimsås vann över Hössna/Timmele. Vi önskar dock Tranemo lycka till i kvalspelet!

Till sist började det även läcka igenom regnstället för oss som ändå hängt på bänken en större del av matchen. Vad skulle man ha haft för kläder för detta väder? Det var ju inte sommarvärme heller så nudistinspirerad outfit var ju inte heller direkt att tänka på, även om det åkte av en och annan tröja i halvtid eller på bänken, där spelaren vred ur den värsta syndafloden vatten. Nu efter matchen försöker vi torka bäst vi kan och ser fram emot avslutningen. För vi har ju en sista match kvar – den årliga môsafotbollen.

Avslutningsvis vill vi i MIF passa på att tacka domarna: Tack för att ni finns – speciellt i år, då pandemin ställt domarbristen på sin spets, har ni varit ovärderliga. Tack för att ni håller i och håller ut – med oss – och tack för ett väl genomfört arbete.

Som lärare har jag en tendens att bara fortsätta babbla/skriva när jag väl kommit igång, så när jag ändå har ordet vill jag också passa på att lyfta ett tack till alla fantastiska människor i Månstads IF: både spelare, tränare och ledare som har kämpat på i motvind men också till alla som med sitt ideella arbete tagit oss som förening igenom den här säsongen – vilket inte varit lätt på alla fronter i den här pandemin.

Okej, nu ska jag sluta. Dags att krypa ner i soffan under en filt och kolla premier league.

Inte ens med lite god vilja går det här att kalla för ett referat.

Jag fick en gång kommentaren från en kollega, även hen svensklärare, att de texter jag skriver här efter matcherna väl inte riktigt kan kallas för referat . Som svensklärare kan jag inte annat än att hålla med, för hade jag bedömt mina texter som regelrätta referat så hade de blivit solklara F, även det här, för ett referat ska innehålla det viktigaste – inget annat, så att hoppa över att skildra de 7 mål Kinnarp/Slutarp gjorde, i vårt bortamöte mot dem, är ju inte riktigt korrekt. Ja, vi förlorade. Nej, jag vill inte skriva om det, så jag nöjer mig med att berätta om de två mål vi gjorde – för de sekvenserna gjorde vi jävligt bra:

I 27:e minuten stod Simon, Marcus M och Robin S för ett mönsteranfall. Klapp, klapp så hade Simon lagt ut bollen till Marcus; Marcus hade passat in till Robin; Robin hade siktat, skjutit och så snyggt kvitterat till 1-1. Jubel utbröt från MIF-bänken och enda klagomålet kom från min 4-åring som deklarerade att han blir ”rädd när ni skriker så” varpå denna oerhört förstående mamma svarade att ”det får du leva med”.

I 64:e minuten var det åter Simon som fördelade boll, men denna gång ut till Mackan J. Han la ett inlägg mot bortre där Bonander klev fram och smackade in bollen i mål.

Ett referat ska alltså innehålla det viktigaste – inget annat. Det har väl dock aldrig riktigt varit min grej i de här texterna. Så, även om jag vet att ”det viktigaste” i detta referat egentligen ska vara det viktigaste från matchen, så väljer jag att avsluta med något annat ”det viktigaste”. För istället för att sätta mig och skriva ett genomarbetat referat ikväll, så gick jag en promenad och lyssnade på ett sommarprat från 2012, av Björn Lindeblad – en man som levt som thailändsk skogsmunk. Efter det valde jag bort att skriva om de insläppta målen, helt enkelt lämna de sekvenserna av matchen bakom oss, och fokusera på russinen i kakan. Lindeblad sa så här: ”Det viktigaste är inte med vilken kvalitet vi gör något. Det viktigaste är hur vi mår efteråt.”

Efter segern mot Vartofta väntade möte mot serieledarna Grimsås. Vädermässigt kunde vi inte önskat oss en bättre fredagskväll och det finns betydligt sämre saker att ägan sig åt än att springa runt på plan och leka med sin 4-åring, medan grabbarna värmer upp.

En bättre start på matchen kunde man dock önskat. Efter 4 minuter hade Grimsås nämligen gjort både 1- och 2-0. Första målet har jag ingen aning om hur det såg ut, då jag och Lucas var i full färd med att plocka grässtrån ur hans minipizza, som han hade tappat i backen. Lagom till att pizzan sedan var färdigrensad på oönskad sallad las en djupledsboll mellan vår inner- och ytterback, varpå en grimsåsspelare kunde lägga in 2-0 förbi en utrusande Johannes i mål.

Det var mest Grimsås som förde spelet men Månstad jobbade sig in i matchen allteftersom halvleken led. Emellanåt glimtade det till i MIF-spelet och en fin spelsekvens inleddes, men vi kom inte ända fram till avslut. i 31:a minuten gjorde istället Grimsås 3-0 på ett skott som tog på en av våra och bollen styrdes in vid stolpen.

Halvleken led mot sitt slut och jag tog ett varv runt plan tillsammans med Lucas. 3 mål i baken men tablettasken tröstade något. Jag hade turligt nog varit förutseende och packat ner en tablettask vardera till oss. Inte kul att ligga under i en match, men, tänkte jag – ingen katastrof ändå. Än.

I andra halvlek startade Grimsås med att skapa flera chanser och det hann inte gå mer än cirka tio minuter in i andra halvlek, så satte Grimsås 4-0 på ett inspel till en gulklädd som fri kunde nicka bollen i mål vid bortre stolpen. Tio minuter till och sedan kom åter ett inspel till  en fri spelare i straffområdet. 5-0 som bara några minuter senare blev 6-0 efter ett snyggt klapp-klapp-spel av grimsåsspelare genom vårt försvar och ett avslutande, säkert skott i mål.

Ibland kan det kännas lite frustrerande att jag ofta missar chanser och mål då jag har Lucas med mig, men när Grimsås utökade till 7-0 så hade jag inget emot att istället leta efter Sommarskuggan i Bolibompa-spelet. Tyvärr såg jag dock Grimsås lägga in högsta växeln mot slutet av matchen. När de gjorde 8-0 hängde vi inte med alls och när de gjorde 9-0 så hade jag och Lucas gått över till att spela ett dinosauriepussel istället. Vi ska vara tacksamma att vi slapp ett tvåsiffrigt resultat i baken. Speciellt efter Grimsås stolpträff i 88:e minuten.

Ärligt talat – den här matchen skiter vi i nu och lämnar bakom oss. För med risk för att låta som min 4-åring, men matchens höjdpunkt var ändå den där tablettasken.

26 september 16.30 spelar vi borta mot Kinnarp-Slutarp. Vi tar nya tag då.

Berättelsen om en mittback som blev forward, ett barn som inte kan uttala "sch" och en sjukt skön seger!

Ingen press eller så, men de i de tre sista matcherna väntar de tre topplagen, så skulle vi vända den negativa trend vi har haft den här säsongen, så var det hög tid nu när vi tog emot Vartofta hemma i Parken. Det går som bekant inte att göra samma sak och förvänta sig ett annorlunda resultat, så för att markera en nystart ändrade Daniel J om vår uppställning. Dels byte av spelsystem, dels en rockad i uppställningen som bland annat gav oss ett nytt anfallspar: Simon flyttades upp från innermittfältet och Robin S från mittbacksposition. Till denna match var Gurra tillbaka på innerbacken och han fick David Svensson bredvid sig.

Det var bra fart på uppvärmningen och positiv stämning i laget inför matchen, vilket följde med ut i matchen. Vi inledde mycket bra: Lugnt i spelet, stabilt i försvaret och bra bollar framåt av Kisch. ”Bra Kisch!” ropade vi från bänken. ”Bra Kiss!” ropade snart 4-åringen som ännu inte behärskar sje-ljuden.

Det tog dock inte mer än 4 minuter innan Vartofta bjöds på målchans. David var lite för het i försvaret och fällde sin spelare så Vartofta fick straff. Vartoftaspelaren la bollen mellanhögt, till höger. Kisch kastade sig, sträckte ut och räddade med båda nävarna. Jubel från MIF och ”Vilken jävla räddning!” hördes från vår bänk. Tacksamt andades vi ut och Månstad fortsatte att spela bra. Utdelningen kom i 18:e minuten när Bergman fick bollen lite till vänster om målet och ”bara” kunde sikta och placera in bollen bakom Vartoftas målvakt.

Första bytet blev Einar ut och Johannes in, då Einar, som slitit som ett djur mot betydligt större vartoftaspelare på sin kant, fick se sig tillfälligt besegrad av bollen och han vilade en stund på grund av ”ont i taskera”, för att citera Einar själv.

Vartofta började efter baklängesmålet att komma in i matchen alltmer. Även om vi fortsatte att skapa chanser så kändes det ytterst osäkert i vems favör halvleken skulle sluta. I 25:e minuten bröt Johannes bollen, skottade och Robin S gick på returen. Han fälldes men ingen åtgärd från domaren. Två minuter senare var Vartofta i anfall, och ett inspel kom från deras höger. Vid bortre stolpen skottade en svartklädd förbi Kisch, men Gurra rensade på mållinjen.

Dryga halvtimmen gick och vi hade vår sjunde? hörna från vänster. Bollen in i straffområdet, vartoftaspelare rensade ut mot Gurra som skottade, och det hade blivit ett så snyggt mål, om inte bollen hade touchat en vartoftaspelare och bytt riktning så den tog i ribban istället för att gå in strax under. ”Värd ett bättre öde” som Daniel J sa. Returen gick Simon på, men hans skott gick över målet. Strax efter skottade Mackan J och det resulterade i ytterligare en hörna och jag hann inte skriva alla chanser som haglade. Med några minuter kvar till halvtidspaus tryckte sig Robin S fram, skottade men denna gång var det Vartoftas tur att rensa på mållinjen. Daniel J:s vankande inom det tekniska området började öka i frekvens och inte blev det bättre minuten efter Robins chans, då Simon la ett lågt inspel förbi vartoftamålet, vilket gav Bonander möjligheten att peta in bollen i nät, men där det saknades några centimeter sko för att han skulle nå fram. Daniel J började slita i sitt hår och inte ens en minut senare skottade Einar, som enbart hade gjort en kort paus som bänkvärmare, men en vartoftaspelare kastade sig fram och lyckades täcka skottet med benet. Härefter kastade sig Daniel J ner på backen i ren frustration och påminde för ett ögonblick om den där matadoren i avsnittet om tjuren Ferdinand på julafton. En välbehövlig halvtidsvila för coach var dock inte långt borta, men innan dess han Vartofta med en stolpträff.

I pausen peppade vi varandra och lyfte det positiva. Denna match var det kul att spela fotboll och grabbarna spelade verkligen för varandra – bara att fortsätta med det. Enda klagomålet var väl från Bonander, som önskade att han hade haft tre storlekar större fötter. Ni vet ju vad de säger om stora fötter: Stora fötter – stora skor och med större skor hade Bonander klart satt sin målchans.

Andra halvlek fortsatte vi spela bra men på bänken var det något nervöst. En 1-0-ledning är ju inte betryggande. Daniel J fortsatte att vanka fram och tillbaka medan Bror var uppe och sprang efter varenda boll som åkte ut från plan. Som pappa till tvillingar varvar man aldrig ner, förklarade Bror, under de två sekunder han satte sig ner på bänken, innan han var uppe och sprang igen.

I 50:e minuten blev det grötigt i Vartoftas straffområde och det slutade med en yttersida från Robin S, som målvakten lyckades styra precis över ribban. På hörnan blev det också brötigt och till sist rensades bollen undan på mållinjen. Det går ju bara att föreställa sig hur Daniel J kände sig vid det här laget…

I 60:e minuten hittade så äntligen bollen in i nät igen. Gurra la en långboll fram till Robin S, som kom fri mot målvakten. Han avvaktade och chippade sedan kyligt bollen förbi målvakten när han slängde sig för att täcka skott. 2-0 och äntligen kunde vi andas ut något. Ett alltmer frustrerat Vartofta försökte, men det var Månstads match.

I 61:e minuten fick Bonander läge igen. Denna gång var skorna långa nog, men målet lite för smalt, för bollen gick utanför stolpen. Vi fortsatte skapa många lägen och spelarna får ursäkta de chanser jag glömt nämna.

I 69:e minuten kom 3-0 till MIF, efter att Robin A blivit fälld i straffområdet och tilldömts straff. Här kan ni se Mackan J sätta bollen i nät:

Vi gjorde några byten sista delen av andra halvlek: Gripen in istället för Bonander, Remstam in då Lasse klev av med kramp och Johannes in igen för Einar som även han hade krampkänningar.

I 75:e minuten kom Vartofta runt på kanten, bollen spelades snett inåt bakåt och Johan Molin satte 3-1. ”Håll ut och håll ihop det nu!” manade Daniel J från sidan och det gjorde MIF. Vartofta tryckte på framåt efter sitt mål, men månstadgrabbarna stod emot bra och fortsatte skapa chanser framåt. Med tio minuter kvar hade Johan lite extra spring i benen. Han bröt Vartoftas anfall från sin ytterbacksposition och gick sedan som en kniv genom smör en varm sommardag rakt igenom Vartoftas försvar, men stoppades till slut av målvakten. Johan gick strax efter ut så Bror fick komma in och även han springa av sig lite överskottsenergi.

Anfallsparet Svensson-Lundgren visade i 89:e minuten på skolboksexempel på klapp-klapp-spel genom vartfotaförsvaret, men det avslutande skottet räddades av målvakten.

Det kunde ha blivit betydligt fler mål, men 3-1 och årets första seger var verkligen inte fy skam. Inte blev det sämre av att få vråla segersången nere i omklädningsrummet. Inte satt det heller fel med pizza och Premier League tillsammans efteråt.

Summa summarum gjorde grabbarna en mycket bra insats. Äntligen fanns glädjen både i spelet och inom laget. Det går faktiskt inte riktigt att sätta ord på hur bra det här kändes. Framöver hoppas vi dock på något bättre utdelning på våra målchanser, för annars får vi nog sätta Daniel J på en snabbkurs i mindfulness om han ska överleva till nästa säsong. Vi tar med oss glädjen i till nästa vecka då vi spelar borta mot Grimsås, klockan 18.00 fredag 18 september.

Efter kampen mot Redväg var vi sugna på en vinst. Det har gått knackigt det senaste vilket vi verkligen vill ändra på. Så, en fredag i början av september var det dags att hoppa in i bilen och dra till Bäckavallen i Marbäck. Daniel J hade åkt på en otrolig förkylning, så det var upp till Daniel A, Bagarn och jag själv att leda laget denna kväll.

Jag har börjat träna för fullt efter knäskadan denna vecka för att förhoppningsvis få spela resterande matcher innan säsongen är slut. Kul, kul! Men denna match var det meningen att jag enbart skulle sitta bredvid och skriva stödpunkter till referatet då Emelie var hemma med en halvförkyld Lucas. Dock har vi fortfarande en skadad trupp, så väl på plats skrev vi in mig som en eventuell inhoppare. Även Mackan J skulle hoppa denna match men fick se sig inringd av coach Daniel. Bara inte mer skador tillkommer, tänkte jag för mig själv. 

September är här och det blir snabbt mörkt när kvällen närmar sig. Det blir svårare för grabbarna att hinna till utsatt samlingstid men trots några förseningar så kändes det fokuserat och bra på uppvärmningen. Som jag upplevt det när jag sitter bredvid och kollar på, är att det är förjävligt. Jag blir alldeles för nervös och uppjagad, så i sann Älgen-maner tog jag även rollen som linjedomare med flagga och anteckningsblock i högsta hugg.

Okej! Matchstart. Det märktes att båda lagen var lite nervösa för inför denna match var både Månstad och Marbäck i botten med lika poäng. Det är en mittfältskamp i inledningen av första med något övertag Marbäck. Det tar ca 10 minuter innan grabbarna i gult kan hitta tempot, komma in i positionerna samt passningsspelet. Men i minut 12 får hemmalaget en snabb kontring och 1-0 Marbäck är ett faktum. Kalldusch… Fan också! 

Efter målet faller Marbäck tillbaka vilket ger oss lite mer tid att bygga upp spelet. De blå satsar mer på djupledsbollar eller kantspel. I minut 21 är det nära en tvåmålsledning men bollen går precis förbi Jonathans målstolpe. Bara minuten efter är Månstad lika nära att kvittera men även den går precis utanför efter ett fint spel mellan Marcus J och Simon. Resterande av första är det ett plottrigt spel från båda lagen tills domaren blåser av för halvtidsvila. 

I pausen pratar vi om att ligga närmare vår gubbe, att få upp snacket mer och ösa på framåt. Det står bara 1-0, manar Daniel på. Domaren blåser igång andra halvlek och bara 1 minut in så får hemmalaget en indirekt frispark i Månstads straffområde genom en hemåtpass till målvakt. Frisparken blockas, som tur är, av attackerande gulklädda.

Jag själv hoppar in med 25 minuter kvar på en höger ytterkant och som ni kan förstå, slutar mina anteckningar om matchen här. Min uppfattning är att vi lika gärna kunde ha haft turen med oss och fått in en kvittering men dessvärre sätter Marbäck 2-0 och efteråt är vi inte riktigt nära. 

Sammanfattningsvis blir det en tung förlust och vi kan konstatera att vi skapar för lite målchanser och inte riktigt har flytet med oss. Men som alltid, blickar vi framåt!

Personligen kan jag hälsa att, jävlar vad kul det var att spela boll igen. Som jag har väntat. Nu kan vi inte kolla bakåt, vi har blicken mot horisonten.

Nästa match är hemma i Parken på lördag den 12/9 kl 16.00. Då tar vi emot Vartofta. Väl mött! 

//Mikael “Gurra” Gustafsson

Som en del av er vet så är jag sedan matchen mot Hössna/Timmele knäskadad. Detta avbrott från all sorts träning har gett mig tid över för annat, men det är bara ett litet problem: Jag vill inte göra något annat än att spela boll… För att inte lalla omkring alltför mycket och klättra på väggarna här hemma så har jag spenderat min skadeperiod som hjälpreda åt Daniel och Daniel på träningarna, samt rehaba. Och på matchen nu mot Redväg fick jag även testa på Emelies jobb som referatskrivare. Lättare sagt än gjort då min tid som åskådare vanligtvis går ut på att skrika på grabbarna att de ska kämpa hårdare. Men denna match fick jag fokusera mindre på skrikandet och mer på skrivandet.

Det går snabbt mot höst nu, vilket verkligen visade sig sant denna onsdag. 25 grader och sol som jag smälte bort i förra veckan, hade nu bytts ut mot 13 grader och mulet. Med mig för att motverka sensommarkylan var två stycken tröjor och en tunn höstjacka, varav samtliga tre kom väl till pass när kvällen kom. 

Vi var tyvärr ett lite sargat lag idag då det tajta spelschemat gett oss småskador här och var. Även två avstängda spelare i Simon och Robin S som varit lite för heta och dragit på sig tre gula kort var. Men vad jag kunde se verkade detta inte vara några bekymmer för grabbarna. Det var fint fokus på genomgången i klubbstugan.

Väl på uppvärmningen var känslan på topp. Bra fart och bra snack! Kanske lite för fartfyllt då Marcus J drog upp sin lårskada som har kommit krypande de senaste matcherna. Ajdå, jaja, bara för coach Daniel att ändra om lite på positionerna. In med Robin A på mittfältet ihop med Lasse. Ett oprövat mittfältspar som dock såg ut som de aldrig gjort något annat.

Okej, dags för matchstart. Spelplanen var klar för grabbarna i gult. Tajta till det på vår planhalva och gå inte bort oss för lätt genom att jaga för mycket boll. Daniel hade predikat innan att Redväg hade vassa killar i anfallet och är livsfarliga på fasta situationer. Detta fick MIF reda på omedelbart. Direkt efter avspark satte Redväg hög press och redan i minut två står det 1-0 till gästande lag. Minuten innan hade Albin blockat ett farligt skott utifrån. 

Månstad har sina chanser på snabba kontringar då Redväg blir öppna när de står såpass högt, men det strular till sig på sista tredjedelen för hemmalaget. 

Matchen hinner inte ens bli 12 minuter gammal innan Redväg sätter 0-2 på en genomskärare från mittfältet. Tungt. Verkligen. Men det är någonstans här som de gulklädda vaknar till. Resterande halvlek visar MIF att vi kan spela boll och hittar fina passningskombinationer mellan lagdelarna. Gästerna verkar markant störda av Månstads ovilja att ge sig. Det är fortfarande Redväg som styr spelet men det kan inte riktigt komma till några farligheter förrän i minut 27 då Kisch gör en kanonräddning på ett halvt friläge. Fem minuter senare är det Lasse som vinner boll på mittfältet och lägger ut den till Rikard som tar med sig bollen mot motståndarnas kortsida där han måttar ett inlägg. Bollen försöker leta sig fram till Nord och Einar som är centimetrar från att reducera, om det inte vore för gästernas målvakt som lägger vantarna på bollen.

Resterande halvlek ligger Månstad tajt med samtliga lagdelar och domaren blåser av för halvtidsvila när klockan slagit 45.  

Jag går och köper mig en kaffe för att värma både kropp och själ innan jag återvänder till min plats på muren för att prata taktik med Älgen, som sen gammalt MÅSTE vara linjeman när det vankas match. Han blir så nervös och stissig annars. (Ja mer än vad han vanligtvis är). 

Jag vet inte vad det pratades om nere i omklädningsrummet, men av det som grabbarna visade upp i andra halvlek var det nog något i stil med “fortsätt kämpa”, “häng i och kontra”, för jävlar vad de sprang och slet. 

Den första kvarten av andra är hårt jobb på mitten och ett allmänt böljande spel, med fortsatt övertag Redväg. Bortalaget visar att de är farliga på hörnor och långa inkast som Daniel har varnat för, men får ingen riktig utdelning. Det är alltid en MIF- spelare eller vår målvakt Kisch som är ivägen. Månstad blir alltmer pressade i mitten av andra och det görs en del byten av trötta spelare. Enligt mitt anteckningsblock ser resten av matchen ut såhär: “Jesper räddar på mållinjen, Casper räddar på mållinjen, Kisch gör en superräddning”. Ja ni fattar. I 89:e minuten gör gästerna sitt tredje mål och kort därefter blåser domaren av matchen. En tråkig förlust och den korta säsongen har nått sin mittpunkt. 

Matchen mot Redväg gav oss inga poäng men den gav oss nog någonting annat. Daniel säger alltid att vi måste, i alla lägen, kämpa för varandra och det är något som har saknats nu de sista matcherna, men inte idag. Här visade killarna att vi aldrig ger oss. Det är aldrig kul att förlora men den kämpaglöd som samtliga visade idag är otroligt fin att se. Ett stort plus i kanten!

Nu går vi snart in i september och nästa match är den 4/9 borta mot Marbäck. Där hoppas vi på en redig vinst! Väl mött!

//Mikael “Gurra” Gustafsson