Det är väl det en får glädja sig åt – att man fick komma till match i Parken. Att det känns något sånär som vanligt efter åren av pandemi. Matchenresultatet är inget vi gläds över, men nu går jag händelserna i förväg.

Vi backar bandet till cirka 10 minuter innan matchen startade. Mackan J slog sig ner bredvid mig och Lucas. Eftersom han har ont i baklåret var han inte med idag heller. ”Men Marcus ska vara med, eller?” frågade han och ”Ja” svarade jag – ovetandes om att jag ljög. För då kom han släntrande mot oss – ombytt och med MIF-dressen över shorts och t-shirt. I fel skor. Joggingskor. Skadan i vaden hade tydligen gått upp igen redan på uppvärmningen. När matchen sedan drog igång såg jag Alex Öberg några armlängder bort. Även han i fel skor. På grund av skada var även han åskådare. Någon frågade senare under matchen om Pontus, som fortfarande väntar på besked om sitt knä. Det slog mig hur många det är som är på fel sida om de vita linjerna. Många skador, så här tidigt i säsongen, är inget gott tecken.

Nåväl, till matchen. Vi spelade rätt bra i första halvlek. Sjötofta också, dock. Det skapades målchanser för båda lag. Några av våra bättre var en stolpträff av Casper i 10:e minuten och när Einar i 32:a la ett inspel på backen mot bortre stolpen, mot Bonander, men Sjötoftas målvakt hann precis före honom och kunde glidtackla bort bollen. Strax efteråt hördes Daniel konstatera från båset att vi behövde 1-0 nu. Så sant, så. Risken med att skapa chanser men inte sätta bollen i nät är ju att det börjar spöka i huvudet. Eller att man knäcks av ett eventuellt mål i baken.

I 40:e minuten nickade Gurra mot mål, men bollen tog i ribban. Mållöst blev det i första halvlek. Paus och dags för fika! God kaka från kiosken och mutade den kräsne sonen med ostbågar. Mer kaka till mig! Inte hann man fika klart innan andra halvlek var igång och Sjötofta hade satt 0-1 genom Kevin Andersson. Vad 17 hände där?

Det kämpades tappert i MIF och kvitteringen var nära vid flera tillfällen. I 65:e gick Einar på boll vid ett långt inkast, och han nickade ner bollen mot mål, men den smet precis utanför stolpen. Med sekunderna kvar av matchen lossade Martin Larsson av ett hårt och högt skott, ur snäv vinkel, men även här gick bollen utanför. Domaren blåste av. Matchen var över. Jag hade velat skriva att det kändes orättvist, men det gjorde det tyvärr inte. 0-1 kändes rättvist. 1-1 hade också känts rättvist, men då är man ju lite partisk. Sjötofta spelade bra och förtjänade de 3 poängen.

På vägen uppför backen, ut från Parken och mot bilen, bytte jag några ord med dagens domare. Det samtalet förbytte ändå den tråkiga känslan mot en bra. Han lyfte hur kul det är med små lag som håller igång. Ja, svarade jag, det är kul att vi har folk till ett lag, även om det just nu inte går så bra resultatmässigt. ”Men det kanske inte är det viktiga” poängterade han och fortsatte med hur bra stämning det verkar vara här – att det aldrig är skitsnack eller gnäll på matcherna, att det finns en gemenskap som är värd mer.

På onsdag, 18 maj, är det dags för match i Parken igen! Kl 19.00 är det som gäller – då står Rångedala för motståndet.