Jag fick en gång höra att jag måste sluta tro att jag är solen i allt, men idag tänkte jag faktiskt tillåta mig att ha hybris. Trots att MIF-grabbarna efter dagens insats mer än nog har förtjänat att få ha det här referatet ifred, så kommer jag att lämna ganska stor plats åt mig själv. Ni får leva med det.
Jag (Emelie) har dragit på det här ett par referat nu, och även om jag antar att ni fattat piken med tanke på att jag har slutat skriva, så är det dags att göra det här på riktigt. Så nu kommer det: Jag vill göra slut. Det är inte ni, det är jag. Jag har liksom inte riktigt tid nu. Jag måste fokusera på min karriär. Jag kan inte ge er det ni förtjänar, o.s.v.
Okej, det är lika bra att jag är rak. Det finns någon annan. Igår fick jag hem min nya träningsoverall. Den var blå, men också röd. Och det står ”Svenljunga IK” på den.
Med tanke på att jag sedan en tid tillbaka är registrerad spelare för Svenljunga, och inte är med som ledare i MIF längre, skulle det kunna tänkas bli lite konstigt att skriva referatet för MIF, men den som tror att det bor en supporter för SIK:s herrlag inom mig tar gravt miste. Jag vet att det finns de som säger att det bara finns plats för en i ett hjärta, men det finns plats i mitt för både SIK:s damlag och MIF.
Nåväl, till matchen. Jag tycks snabbt ha blivit rostig som referatskrivare, för jag glömde både block och penna hemma, men jag ska göra så gott jag kan. Det första jag tänker på när jag ser tillbaka på den soliga seneftermiddagen är inledningsvis alla bilar i backen och nere på grusparkeringen. Sommar, sol och boll i Parken. Det blir inte mycket bättre än så.
Eftersom jag inför denna säsong slutade som lagledare så vet jag inte vad Daniel gick igenom inför matchen, hur peppade grabbarna var och hur sugna på vinst de kände sig efter en något retlig likamatch mot Sjötofta. Jag såg bara 11 gulklädda MIF:are stega ut på plan och börja rulla boll. Jag såg Mackan J lägga bollen i djupet till Johan Björendahl, som sprang likt en blandning mellan älg och kanin – sjukt snabbt och bara rakt förbi Svenljungas blåröda försvar när han satte 1-0 till MIF. Jubel utbröt från hemmapubliken medan doften av sommar blandades med känslan av en annalkande vinst. Det var inte bara det tidiga målet som var upphov till det, utan inställningen i hela laget. Det var en helhjärtad insats som MIF-grabbarna stod för idag inför hemmapubliken. I varje anfall, varje försvar och varje närkamp så satsades det. Det var inte så att Svenljunga inte spelade bra, för det gjorde de, men det där lilla extra som får en att tänka ”det här tar vi” – det hade MIF-grabbarna idag. ”Lite nervöst?” frågade Älgen mig efter matchen, och ”ja jo lite” sa jag, men när jag tänkte efter så hade jag ljugit. Jag hade faktiskt känt mig lugn som en filbunke hela matchen. Även när Svenljunga i minut 29 kvitterade till 1-1, efter att Osman Reha bröt ett uppspel in i mitten, drev ner med bollen mot mål och satte bollen i nät vid Kischs bortre stolpe.
Med minuten kvar till halvtidsvila rullade målsugne Mattias in 2-1 till MIF. Ingen aning om vad som sades nere i omklädningsrummet vid halvtidsvilan. Jag gjorde istället som så många andra – köpte hamburgare i kiosken. Jag hade haft fel tidigare – det kunde bli bättre än sommar sol och boll i Parken. Man kan lägga till en hamburgare också. Och, om ni skulle fråga min son, som inte såg något av första halvlek – en sandlåda.
Andra halvlek fortsatte som första. Bra spel från båda lag men MIF var vassare i det mesta. Det dröjde dock till den 76:e minuten innan MIF utökade sin ledning. MIF hade tilldömts frispark, till vänster en bit utanför Svenljungas straffområde. Krogh la bollen in mot mål och Daniel M kunde vid bortre stolpen skjuta in bollen i nät. 10 minuter senare var det dags för Mattias igen, när han dönade in 4-1 till MIF. Minuten senare hade dock Svenljunga reducerat till 4-2 genom ett lågt skott från Osman Reha. Efter att ha firat målet skyndade han att hämta bollen för att snabbt få igång spelet så att Svenljunga kunde jaga ikapp MIF under matchens sista minuter, men MIF:s seger blev inte hotad.
När domaren sedan blåste av matchen kunde MIF kvittera ut 3 goa poäng. Vi i publiken hade bjudits på en underhållande match mellan två spelsugna lag, även om engagemanget från båda lag emellanåt lyste igenom lite väl mycket i matchen, vilket speglas i antalet gula kort (jag tappade räkningen – 7 totalt?). Förutom de gula korten som en mindre smolk i bägaren så var det en nöjd hemmapublik och nöjda spelare (antar jag) som efter matchen kände in den där härliga känslan av en välförtjänt vinst. Grabbarna samlade sig nere i omklädningsrummet. Allt som saknades var en kapten, som Daniel J fick leta upp och till sist fann hängandes vid kiosken (Jag förstår precis – det var sjukt goa hamburgare). Slutligen var dock alla samlade där nere och vi utanför kunde höra spelarna ta ton. Det kanske låter konstigt, men det kändes vemodigt att höra den där sången. Efter flera år av att ha varit där, och stämt in, stod jag nu kvar ute på gräset och hörde på. Det är lite sorligt att klippa banden, men på något vis var det också härligt att stå ute vid gräset och höra segersången studsa ut genom dörrarna och rymma vidare ut över gräsmattan. Matchen var slut. Seger.
Jag tror mig veta att ni är några stycken som återkommande läser mina referat. Till er (ja, okej, till dig som gör det för första gången också) vill jag säga tack. Tack för att ni läst och på så vis varit med mig under MIF-tiden.
Men nu är det slut. Men kanske kan vi fortsätta vara vänner? Eller, om ni kan tänka er ett öppet förhållande så skulle det funka för mig. För jag kan tänka mig att ses här någon gång, ibland. Jag får mycket av Svenljunga, det får jag, men inte riktigt allt. Och jag har ju behov, av att skriva.
Denna korta vårsäsong är med dagens trepoängare avslutad. Nu väntar ett sommaruppehåll och för MIF drar höstsäsongens matcher igång med bortamatch mot Länghem den 21 augusti kl. 15.00.