Ett derby är som en riktigt bra bok, en sån där som man har svårt att lägga ifrån sig, även när det blir nervigt och man helst vill göra som Joey i Vänner och lägga boken i frysen.

Just den här matchen hade nog alla, ledare och publik men framförallt spelare, velat ta en paus i frysen. Värmen var olidlig, så det var ingen angenäm uppgift spelarna stod inför. Eftersom det fortfarande finns restriktioner på grund av covid-19, så var årets derby i Länghem långt ifrån normalt. Ingen uppställning i början, inte tjockt med publik på läktaren och längs sidlinjerna. Istället för en prisbelönt thriller verkade vi i sommarvärmen som bäst stå inför en pusseldeckare à la Miss Marple: man vill ju veta hur det slutar men det är en ganska seg väg dit.

Föreställningen var dock felaktig, för likt en novell tog matchen fart direkt, då Månstad nätade redan efter 4 minuter. Marcus M hade tagit sig förbi på vänsterkanten och skottat, målvakten hade släppt retur och Mackan J hade satt bollen i nät. Målet blev dock bortdömt för offside. Minuten efter tryckte sig Mackan J fram genom försvaret, men hans skott gick över ribban.

Länghem förde det mesta av spelet i första halvlek och i 42:a minuten såg det ut att ge utdelning, då bollen lyftes in i straffområdet och MIF-försvaret inte hängde med. Bollen studsade dock förbi både anfallare och försvarare och smet ut över kortlinjen precis utanför stolpen. Utanför plan sprang Bagarn och fyllde vattenflaskor som aldrig förr, medan Daniel J konstaterade att ”Vi ska vara glada med 0-0” när första halvlek led mot sitt slut.

I del 2 av berättelsen ökade intensiteten i matchen. Månstad spelade upp sig och skapade flera fina lägen. Från att det i första halvlek hade sett ut som att Länghem skulle ta hem matchen, verkade det nu ovisst hur poängen skulle komma att fördelas. Hur skulle det sluta?

Tänk dig nu att den här matchen vore en riktigt spännande bok, precis framför dig, i dina händer där du sitter i solstolen på bryggan. Sidorna blir allt färre, utgången är ännu oviss och du förväntar dig en riktigt rafflande upplösning… och så bara tappar du hela skiten ner i sjön. Ungefär så, fast inte riktigt ändå, kändes det när Länghem smällde in 4 mål under matchens sista kvart. All cred till länghemsspelarna, som inte bara orkade matchen ut utan som bjöd på riktigt fint lir, men jag pallar faktiskt inte skildra kollapsen närmre än så.

Berättelsens första 70 minuter tar vi med oss, men slutet släpper vi. Istället blickar vi framåt mot nästa del i serien: Hemmamatch på onsdag 19/8 då vi tar emot Ljungsarp hemma i Parken kl. 18.45.

I skrivande stund har vi ännu inte tagit beslut om hur vi ska förhålla oss till VFF:s nya riktlinjer gällande publik på matcher. Vi återkommer med besked så snart vi kan.

Så var det dags för match igen. Hällregn och långt bort i Hössna. De miljoner knott som glädjande hängde runt plan förra matchen verkade dock ha kört vilse, kanske tog de fel på plats och hamnade i Timmele. Inget vi sörjde över dock, men det fördärvade regnet kunde väl ge med sig. Jag försökte med det gamla "ta på dig regnställ tricket" och det blev mycket riktigt uppehåll. I si sådär 30 sekunder innan regnet var tillbaka igen.

På träningen i söndags hade Robban dragit på sig en ljumskskada. Han var dock med på uppvärmningen för att känna på det, men tyvärr fick han kliva av ganska snart. Så startelvan ändrades om lite: Bonander klev in på kanten och Gurra flyttades ner på mittbacksposition.

Lagom till matchstart slutade det att regna. Alltid något att glädjas över medan MIF gjorde en ganska svag inledning. Inför matchen hade vi pratat om det som brukar uppmanas till när planen är blöt: ”Skjut!” sa Daniel J. ”Å var med i försvaret. De säger samma sak i sitt omklädningsrum. Men skjut.” Pontus fyllde i ”Hårt och flackt!” Väl på plan blev det dock inte så till en början, utan det tog cirka en kvart för MIF att komma in i matchen. Det blev dock en match med gott om målchanser och ett spel som snabbt vände. När Månstad fick till de spelsekvenser vi tränat på, så satt de riktigt bra. MIF:s första bra målchans kom efter 17 minuter. Det började med en utspark från Kisch, Bonander passade upp till Marcus M som förlängde i djupet till Mackan J. Flitigt uppvaktad av sin försvarare fick han iväg ett lågt skott som gick centimeter utanför stolpen. Jag hann inte anteckna färdigt om den chansen innan Hössna/Timmele jublande. I 18:e minuten sköt Karl Lundberg , från vårt höger och strax utanför straffområdet, en ”dykboll” som seglade in bakom Kisch. Två minuter senare skapade Hössna/Timmele en målchans igen, med en frispark på mittplan som las mot mål, men Kisch flög ut och boxade undan bollen.

I 38:e minuten satt jag åter med näsan i anteckningsblocket och hörde därför bara ett ”klink” när Marcus Magnussons skott tog i stolpen. Nog för att det var härligt att vara på match igen och att få anteckna med full iver inför referatet, men att anteckna allt visade sig snabbt ohållbart. Det var lite för många chanser i matchen för att det skulle vara vettigt att anteckna alla, eller för att jag faktiskt skulle kunna hänga med i matchen, och ska jag vara helt ärligt så kan jag inte läsa alla mina anteckningar. Under matchen beklagade jag mig över min oläsliga handstil, men tröstades av att lärare visst ska skriva oläsligt. Det är nog lika ofrånkomligt som att vara kaffeberoende. Jag kan väl istället sammanfatta känslan under matchen med det där ljudet som uppstår när man hastigt drar efter andan, samtidigt som man formar munnen som om man skulle pussa någon. Ni vet det där ljudet som på norrländska kan översättas med ”jo” men som vid sidan av en fotbollsplan snarare betyder ”Åh, så nära att det blev mål!” . Det hördes många sådana ljud under matchen.

I paus manade Daniel J på gubbarna och manade till mer precision i avsluten. Chanser var det gott om, men bollen gick ju inte in. ”Kolla upp! Var är målvakten, var är målet? Sen skjuter ni.”

I 56:e minuten byttes Albin in och Bonander gick av. Bara några minuter senare la Marcus J en hörna från höger och bollen letade sig ner vid bortre stolpen, med öppet mål för Albin som hade smugit sig ifrån sin försvarare, men bollen studsade retligt förbi Albin. Det blev inte mer än drygt fem minuters spel för honom, för han fick en smäll mot huvudet i en närkamp då han förutom huvudvärken åkte på att bli en tandbit fattigare. Remstam kom istället in och ganska snart fick chans att göra mål. I 69:e minuten la Simon en frispark från mittplan, till vänster, och bollen damp ner vid bortre stolpen, men bollen studsade över Remstams ben. Strax efter kom en ribbträff och vid båset höll Daniel J på att krevera av frustration över den uteblivna utdelningen. Spelet svängde och istället skapade Hössna/Timmele en målchans men Gurra täckte precis i skottögonblicket. I 73:e minuten utbröt dock ljubel hos MIF då Remstam löpte i djupet, fick bollen av Pontus, tittade upp och säkert satte ett lågt skott in i mål. 1-1 och både lättnad och glädje spred sig bland de gulblå, över att bollen äntligen hittade in i nätet.

Här slutar mina anteckningar. Inte långt efter Remstams mål så landade Gurra fel och knäskadan var ett faktum. Hårt lindat knä, ut på bår till omklädningsrummet och lagom till att ambulanspersonalen var på plats kom besvikna MIF-spelare, som i 89:e minuten hade fått se Edvin Hylander sätta 2-1 till Hössna/Timmele och därmed ge dem segern. Vi lämnar således en tung match bakom oss nu och tröstar oss något med att Robbans ljumske förhoppningsvis hinner bli bra lagom till att vi drar igång med höstsäsongen. Tills dess kör vi den sedvanliga sommarträningen med storkoner, varje onsdagskväll. När höstsäsongen väl drar igång så kör vi tre matcher inom loppet av en veckas tid, med start borta mot Länghem lördag 15 augusti kl. 15.00.

För den som är sugen på att se lite från matchen, så bjuder vi på en kort sekvens:

ID: Spel på högerkanten för Månstads IF, som avslutas med ett inlägg från Bonander. Målvakten plockar bollen.

Redan innan denna match stod det klart att Lockryd/Sexdrega hade vunnit serien och i ärlighetens namn var väl SIF-MIF inte mer än 90 minuter som skulle spelas av.

Månstad hade tyvärr ont om folk även denna match. Miche kallade 19 spelare i hopp om att få en hyfsad trupp med sig, men likväl stod vi där vid matchstart med 13 man (ockej, 12 man och 1 kvinna). Varav två halvskadade. Lockryd/Sexdrega hade däremot full trupp. Det var väl inte en så svårtippad match, och även om MIF började bra och skapade lite framåt, så var det Lockryd/Sexdregas match rakt igenom. MIF höll emot rätt bra de första 40 minuterna. Lockryd/Sexdrega hade tagit ledningen med 1-0 i 8:e minuten och sedan utökat till 2-0 i 13:e. Men med drygt 5 minuter kvar av första halvlek bara drösade målen in och när domaren blåste för pausvila hade de utökat till 6-0.

Skit samma, vi körde på. De halvskadade/förkylda/trötta bytte runt så gott det gick för att hålla i andra halvlek. Under tiden rullade Lockryd/Sexdrega boll, passade sig igenom MIF-försvaret och gjorde ytterligare 6 mål. Det sista kom på straff och den fick deras målvakt sätta. Det var glada miner hos Lockryd/Sexdrega men också ett gott humör i MIF-truppen, trots allt. Antagligen var det tankar på den hägrande môsen som gjorde det.

”Kom igen gubbar, nollan ska vi hålla!” manade en Lockryd/Sexdregaspelare mot slutet av matchen när MIF ändå tagit sig upp ett par gånger, men det blev ingen större utmaning för Lockryd/Sexdrega då de trötta gulklädda inte orkade riktigt ända fram.

Det är alltid lite vemodigt när säsongens sista match är spelad men, handen på hjärtat: Skönt att säsongen är över! Nu skiter vi i det här, och så samlar vi istället ihop så många gubbar vi kan till årets viktigaste match: mossfotbollen!

Vi avslutar med att gratulera Lockryd/Sexdrega till seriesegern och Grimsås IF till kvalplatsen, som de knep med ynka två mål mer gjorda under säsongen än 3:an Högvad.

Och icke att förglömma: Ett stort tack till alla domare för väl genomförda insatser – och tack för att ni finns!

Som vanligt tufft att få ihop folk, men vi tog oss ändå igenom säsongens sista hemmamatch.

Det kändes väl inte jätteoptimistiskt i veckan inför matchen mot Länghem. Några som inte kunde vara med. Jafari skadad. Rönn och David sjuka. Mackan J avstängd p.g.a. tre gula kort. Största prövningen var tyvärr inte Länghem i sig, utan att få ihop folk till matchen. Miche hade dock taktiken klar: Vi tar de gubbar vi får ihop, ställer oss på led på bredden bara å så avancerar vi uppåt. Solklart. Eller så skrapar vi ihop så vi i alla fall blir 11 spelare på plan. Plötsligt stod vi faktiskt där på lördagen med tre avbytare. Varav Lasse förkyld. Troligtvis dock en kvinnoförkylning, eftersom han inte var sängliggande och ömklig, men jag har ju ingen medicinsk utbildning, så diagnosen får anses vara en gissning.

Miche ändrade taktiken från ”alla på en rad” till att utgå defensivt. Förutom det faktum att Länghem gjorde 0-1 i första minuten genom Kevin Blom, så funkade det rätt bra. Defensivt utgångsläge och någon kontring för MIF, t.ex. en där Mathias ”högerfoten” Andersson tvingades avsluta med vänstern. Länghem var mestadels spelförande och försökte sätta upp tempo, men MIF stod emot bra. 0-2 kom sedan i 34:e minuten genom Emil Höök.

Skit samma sa vi i paus: Vi fortsätter köra på ändå. Det hade gjorts några byten i första halvlek: Gripen  hade gått ut p.g.a. ont i knät och Jonathan klev av för ont i foten. ”Bara så ni vet…” sa Daniel när vi samlades i ringen för att gå ut på plan igen. ”…så har vi inga avbytare i andra halvlek. Måste någon gå av så får vi köra med 10 man.” Mathias ojade sig och skrattade, men vad gör man? 45 minuter till. Bara å köra.

Andra halvlek var inte mer än två minuter gammal när MIF var i anfall, vilket avslutades med att Johan Andersson, som denna match fick testa på rollen som innermittfältare, kom dundrande fram till bollen, kom före målvakten Simon Toivonen och nickade bollen i mål. ”Vad hände?” undrade den förvånade målskytten medan vi andra jublade.

Efter bara ett par minuter hade dock Länghem utökat till 3-1, genom Johan Enoksson.

I 53:e minuten tilldömdes Länghem straff och den förvaltade Emil Höök väl. Ingen tvekan och 4-1 till Länghem. Efter 69 minuter kom 5-1 genom Kevin Blom, innan Bror, minuten efter, klev fram och distinkt nickade in MIF:s andra må. Två mål och båda på nick. Vi är rätt nöjda med det.

Jag tappade jag helt ärligt räkningen men Länghem gjorde både 6-1 (Minut 73, Rasmus Glansberg) och 7-1 (minut 84, Tom Carlslöv) innan matchen var över. Trötta MIF:are samlades i omklädningsrummet, ändå nöjda med vår insats utifrån förutsättningarna, och dagens spelarpris delades broderligt mellan alla (förutom med fruntimret som tydligen var lite för snabb ut ur omklädningsrummet. Men jag är inte bitter. Jag fick choklad av Petra istället).

Gurra blickade framåt, bara två matcher kvar, och fokuserade på det viktigaste: vilket inte är bortamatchen mot seriesegrarna Sexdrega/Lockryd, söndag 6/10 kl. 15.00, utan årets höjdpunkt: mossfotbollen, som spelas helgen efter. Man kan väl säga så här: En seriematch kvar. Vi härdar ut. Det är inte jättesvårt ändå i det här goa gänget.

Ont om folk även denna match och i lördags såg det något mörkt ut med 11 pers i truppen, men till syvende och sist stod vi ändå där med några man på bänken. Vädret var också med oss, så vad passade väl bättre en solig söndagseftermiddag än att lira lite fotboll?

Vi visste att det skulle bli tufft mot Grimsås. De brukar pressa oss hårt i början av matchen på hemmaplan och denna gång var inget undantag. De försökte sätta högt tempo och pressa högt direkt från start, men MIF stod emot bra.

Dock kom 1-0 i 21 minuten genom Albert Tholin. Det lossnade lite för Grimsås och i 28:e minuten kom 2-0 genom ett snyggt inlägg i djupet mot bortre stolpen, där Anton Ek tryckte in bollen. 3-0 kom med minuten kvar av första halvlek, efter att jag tappat boll på mitten. Mål av Simon Berntsson. MIF skapade några chanser men det var Grimsås som skapade det mesta.

Andra halvlek såg ut ungefär som i första med mest chanser för Grimsås. De utökade till 4-0 i minut 51 (Karl Andersson) och till  5-0 i minut 59 (Simon Berntsson). Mot slutet av matchen började det bli trötta ben för MIF och grimsåsspelarna gled igenom vårt försvar lite väl många gånger. 6-0 kom i 88:e minuten (Rasmus Hidgård) men det kunde blivit fler med lite mer skärpa i avsluten. Många avslut gick över eller utanför; eller räddades undan av Miche som, trots skadad fot, gjorde en riktigt bra match i mål; enligt uppgift troligtvis tack vare en en gedigen uppladdning under lördagskvällen.

I matchens sista minut spelade Gurra i djupet till Pontus, som kunde placera in bollen i mål. Alla som spelat pojklagsfotboll, môsafotboll eller storkoner någon gång vet givetvis att ”sista målet vinner”. Så vi lever i förnekelse, gläds över Pontus mål och det faktum att vi, trots spelarbrist, har många gubbar som med kort varsel ställer upp och fyller ut truppen.

Nästa match är årets sista hemmamatch. Lördag 28/9 tar vi emot Länghem kl. 15.00 i Parken. Vi ses där!

Michel på bröllop, Robin avstängd, Bror iväg, Gripen på jobbresa. Det började inte bra. Och slutade väl inte bättre heller.

Vi fick i alla fall ihop gubbar och MIF började matchen bra. Det var energi i spelet och chanser skapades, men ingen utdelning. Avsluten gick över eller smet utanför stolpen.

Det var ruljans på bänken. Efter dryga halvtimmen fick siste man på bänken hoppa in och alla 15 var eller hade således varit i spel redan. Jag var i full färd med att linda Jafaris knä som vridit sig i en närkamp, när Sjötofta gjorde 1-0 genom Joakim Asplund. Månstad tappade lite gnista men fann den igen i andra halvlek. Efter många chanser och försök utan utdelning började himlen störtgråta och i ösregn fick MIF helt enkelt se sig bli besegrade av Sjötofta.

Riktigt surt, men det är ingen idé att gå och gräma sig över förlusten. Grattis till Sjötofta, nya tag nästa lördag, 14/9 kl. 15.00  då vi tar emot Svenljunga hemma i Parken.

Jag återanvänder samma tema som i förra referatet: När resultaten inte blir som önskat så gläds man åt annat istället: Att Lasse var tillbaka igen. Att Bonnen åter är MIF:are. Att Jakob hoppade in i truppen. Att Remstam snart blir tvåbarnsfar men inte blivit det än, så han kunde vara med idag. Personligen gläds jag extra åt att ha fått starta och att jag får spela med Månstads IF. Sammanlagt 70 minuter idag; Jag har ont överallt, men vad gör det – imorgon åker jag på solsemester med familjen.

Dags för Dannike hemma och en viktig match då vi hade klättrat förbi dem om vi tagit tre poäng.

Inför matchen var det lite tunt i truppen, men så småningom trillade det in gubbar. Så pass att Adam Halldén kände sig lite lurad, när han satte sig vid samlingen med gott om spelare såväl till höger som vänster. ”Jaha, Gripen ringde och sa att det var kris?!”

Det var laddat i början av matchen och Dannike tryckte på, vilket gav utdelning i 12:e minuten då Eric Tobiasson tog sig igenom MIF-försvaret och satte 0-1. Givetvis missade jag sedan när Månstad snyggt kvitterade i 20:e minuten. Då nickade Pontus till Marcus M, som i sin tur nickade fram till en fri Mackan J, som satte 1-1. Tio minuter innan halvtidsvilan tog dock Dannike åter ledningen, denna gång genom Christian Svensson.

Månstad hade lite svårt att hitta rätt i sitt spel och matchen i sig hade väl överlag något av en brötig karaktär. Tyvärr gick det som det har en tendens att göra i matcher där det inte riktigt stämmer – att det rann iväg med mål i baken allteftersom matchen led. Nog för att MIF kvitterade på nytt, i minut 53, då Pontus spelade fram till Gripen som satte 2-2. Det tog dock bara tre minuter innan Andreas Oscarsson satte 2-3. Sen kom 2-4, 2-5 och 2-6 (Jonathan Stomberg och sedan 2 ggr Oskarsson som alltså gjorde hattrick. Jo, men grattis. Ja ä inte bitter). I 82:a minuten gjorde i alla fall Mohammad Jafari sitt första mål i MIF. Mackan J hade lagt en frispark mot mål, Gripen var framme på returen från målvakten, ny räddning följt av ett distinkt skott i mål av Jafari.

För att summera var Dannike vassa i anfallet och det tog de tillvara på. Förutom vid målen lyckades MIF endast vid ett fåtal tillfällen få spelet att stämma riktigt bra. Men vi kan ju glädjas åt annat. Att det fanns glass i kiosken eller att bygget av Miches hus nu äntligen är påbörjat, till exempel. Eller att vi tar nya tag mot Sjötofta på lördag, 7/9 kl. 15.00 borta på Sjövalla. Vi ses där!

Det var blandade känslor efter dagens match mot Tranemo.

Främst var vi nöjda över en riktigt bra insats av grabbarna, men samtidigt var ju ju sååå nära att få bollen i nät, så även om vi egentligen är nöjda med en poäng så grämer vi oss oundvikligt över att det inte blev 3.

Dagens matchreferat blir än mer kortfattat än vanligt. Jag var ombytt även denna match och glömde så klart både papper, penna och mobil ut till bänken, både i första och andra halvlek, så inga anteckningar blev det. Därför följer helt enkelt en synnerligen kort sammanfattning av dagens match:

Tranemo försökte tidigt kontrollera matchen, men blev lite stressade i sitt spel och fick därför inte till några riktigt vassa chanser. Samtidigt lugnade MIF ner spelet men det blev ingen riktig harmoni i den övergripande matchbilden. Halvlekens bästa målchanser var för MIF efter 25 minuter, då Marcus M spelade i djupet till Marcus J, men hans skott gick tyvärr strax utanför stolpen; för Tranemo efter ca 30 när en rödklädd kom fri i djupet men Miche kom ut och täckte bra så spelaren inte fick skottläge.

I andra halvlek fortsatte MIF spela bra, men någon utdelning blev det inte, trots flera fina chanser. Även denna match fick jag hoppa in i slutet och när bollen väl damp ner hos mig i bortre delen av straffområdet la jag in den mot maken som nickade mot mål, men över.

Nästa match är det äntligen dags att vara i Månstaparken igen. Fredag 30/8 kl. 18.15 kör vi igång mot Dannike. Vi ses där!

Jag var tveksam till om jag skulle skriva referat av gårdagens match. Resultatet var inte så upplyftande och dessutom har jag aktivitetsstödsansökningar att lägga tid på att sammanställa och skicka in (Ja, det är lika spännande som det låter). Men å andra sidan kunde jag ju inte låta bli att skriva ett par rader om ett riktigt snyggt mål, och för att vara inte så ödmjuk - ett referat om när jag för första gången var med plan.

Någon gång tidigare har jag ju varit på plan under match, men då bara för att fånga in en förrymd son som tagit sig över på fel sida av de vita linjerna. Någon match tidigare i år har jag också stått med på laguppställningen, när vi varit dåligt med folk, men jag har aldrig varit ombytt. men nu när det var det då dags för Högvad borta och vi var en något tunn trupp, så jag skickade till Miche att jag kunde ta med skorna, men tyvärr inte kunde erbjuda annat än en rätt dåligt tränad spelare, men det är ju bättre än inget och jag skulle ju vara bänkvärmare så klart. Så svärföräldrarna ryckte på kort varsel in för att vara barnvakt. Det sägs att ”it takes a village to raise a child” och man kan inte vara tacksam nog för de vi har runt Lucas – för vi har verkligen en ”by”, i släktingar, vänner och hela fotbollslaget.

Första halvlek startade Högvad med ett högt tempo och mycket press. De rullade boll bra, men stressade i anfallen medan MIF försökte lugna ner spelet. 1-0 kom i 12:e minuten då ett inlägg snöpligt tar på två av våra spelare, vilket ställer både våra försvarae och Miche. Andreas Bengtsson satte påpassligt bollen i nät. I 28:e minuten satte Fredrik Wagné 2-0 genom ett lågt skott i bortre och på en hörna bara två minuter senare skottade Andreas bengtsson så bollen gick som en smörkniv rakt igenom gröten med spelare framför mål och in i nät. I 39:e satte sedan Fredrik Wagné 4-0 genom ett skott på nära håll.

Vi satsar på att vinna andra halvlek och det gick ju nästan. Oavgjord halvlek såg det i alla fall ut att bli, med två snabba mål i inledningen av matchen; först av Högvad och sedan MIF. Filip Björendahl nickade bollen i mål för Högvad när halvleken var dryga minuten ung. MIF svarade dock två minuter senare genom Pontus. Månstad spelade sig in i straffområdet; Gripen klackade till Mackan J, som förlängde till Marcus M, som i sin tur spelade snett inåt bakåt till Pontus som säkert satte bollen i nät – 5-1. Jag brukar ju hävda att det är min sons fel att jag missar alla mål, men efter gårdagens match undrar jag om det inte är jag själv som är orsaken. För jag skulle ju bara fylla vattenflaskorna efter pausvilan och vips hade jag missat de två målen i inledningen av halvleken.

Månstad spelade bättre i andra halvlek även om det fortsatt var Högvad som var strået vassare. Med en minut kvar på matchklockan tilldömdes Högvad straff. Emil Odqvist gick på styrka och det hjälpte inte att Miche var på den med fingertopparna, utan bollen gick in å slutresultatet 6-1 var satt.

Visst ja, nu höll jag på att glömma bort att jag kom in. Grabbarna kämpade på bra i andra halvlek och i sanningens namn så hade de klarat sig bra utan ett inhopp från mig, men Älgen var noga med att alla som var med skulle få speltid, så med knappa 20 minuter kvar på klockan fick jag hoppa in. När jag drog sönder korsbandet i knät för uppskattningsvis tio år sedan så sa jag att jag aldrig skulle spela fotboll igen, men hur kan man låta bli? Nu hade jag givetvis gärna skrivit att jag gjorde en fenomenal insats å en drös mål, men så blev det givetvis inte, men helt okej gick det. Efter matchen skrattade Gripen å sa ”Nu kommer ju det bästa – att få duscha med grabbarna.” men jag vet hur det funkar. Jag ropar ”pax för duschen”, hoppar in å sen får grabbarna vackert vänta på sin tur.

Jag har tidigare skrivit en krönika i STT om att bryta normer, och jag är tacksam över att MIF ger mig plats att göra det. Jag är inte helt hundra på det här men jag tror mig ha varit den förste i MIF som spelat när hen haft mens.

Nästa match är också en bortamatch. Fredag 23 augusti kl.19.00 spelar vi borta mot Tranemo. Vi ses där!

Ibland frågar jag mig hur mycket av mina referat som verkligen är referat, men egentligen kanske det inte spelar så stor roll om merparten av texten handlar om annat än just händelser på plan. Det ni förhoppningsvis känner när ni läser, är känslan av hur det är att vara där, på plats.

Sedan jag blev mamma har det blivit allt svårare att hänga med i själva matchen så det här referatet blir verkligen ett referat utifrån hur en småbarnsförälder ser – eller snarare inte ser – matchen.

Det började egentligen flera dagar innan matchen. Min käre son hade på något vänster smittat mig med den fruktade mansförkylningen. Eftersom jag därav saknade röst valde jag att sms:a domaren och välkomna honom till Parken, istället för det sedvanliga samtalet. Jag fick till svar att han också var förkyld, så pass att jag dagen innan match fick ett nytt sms, där domaren skrev att han inte skulle kunna komma men att de som tur var hittat en ersättare. Eftersom jag hade fått rösten tillbaka och barnet var nöjt inne i en lek passade jag på att genast ringa den nyinkallade domaren, utan en tanke på att alla andra människor kanske inte varit vakna i X antal timmar. Resultat: en förvirrad och något irriterad nyväckt domare kallades till matchen. Tack för att du ställde upp med kort varsel och dömde matchen Wlliam, trots att du egentligen skulle rest bort. Och ursäkta att jag väckte dig…

Äntligen matchdag! Satte barnet i sandlådan så jag kunde vara med och lyssna på samlingen. Älgen sprang sedan runt och löste allt medan jag fokuserade på att göda barnet (och mig själv så klart). När vi samlades i omklädningsrummet mutades det med ”traktor” på telefonen medan Marcus M peppade igång laget.

Sexdrega/Lockryd fick tyvärr en riktigt bekväm start, med 0-1 av Kasper Blom redan i 2.a minuten. Själv såg jag inte målet eftersom jag hade fokus på att valla barnet till avbytarbåset, istället för in på plan. Med sitt tidiga mål fick Sexdrega/Lockryd ett bekvämt utgångsläge och de kunde lugnt fokusera på sitt spel.

Det var mest Sexdrega/Lockryd till en början och MIF hade svårt att hitta rätt i sina positioner. i 14.e minuten gjorde Max Glans 0-2 för Sexdrega/Lockryd, men då var Lucas och jag i slänten och hämtade en boll, så det här målet såg jag inte heller.

Inte långt senare fick Johans pappa ta över barnvaktandet ett tag medan jag stack ner i omklädningsrummet i ett desperat försök att leta upp resorb. Johan hade nämligen råkat somna i solen inför matchen och skaffat sig dels en inte alltför angenäm shortsbränna, dels vattenbrist. Någon resorb stod dock inte att finna och när jag kom tillbaka till båset var mina anteckningar blöta av jordgubbsfestis. Tack Marie Vestergaard för att du lärde Lucas stampa på paketet när det är slut (läs: hälften kvar). Nåja, anteckningarna luktade i alla fall gott och så värst mycket hade jag ju i ärlighetens namn inte skrivit.

0-3 målet kom i minut 25. Bollen gick som en flipperkula framför mål och Kasper Blom kunde slutligen näta bakom en chanslös Johan. Sen kom även 0-4 precis innan halvtidsvilan, av Julius Halldén, men då hade jag fullt upp att få den trotsiga snart 3-åringen att sluta hälla ut allt vatten ur vattenflaskorna vid båset, så jag såg inte detta mål heller.

Pausvila, ny traktor-muta och taktik i omklädningsrummet. Vad har fungerat? Vad kan vi förändra? Nu kör vi bara gubbar och vinner andra halvlek.

Spelet blev betydligt bättre i andra och utdelningen kom i minut 68, då Jonatan satte 1-4. Just då var jag i sandlådan och hämtade Lucas traktor, så tyvärr missade jag även detta mål. Jag fick höra efteråt att det var ett inkast där bollen skarvades vidare till Jonatan som satte bollen mellan benen på Sexdrega/Lockryds målvakt och in i mål. Glädjen över målet blev dock kortvarig då Sexdrega/Lockryd satte 1-5 minuten efter, genom Kasper Blom, som ett resultat av en snabb omställning. Därmed var det slut på målen för den här matchen, för även om fler chanser fanns för båda lag så stod sig 1-5 matchen ut.

Vi glömmer första halvlek och tar med oss andra halvlek från denna match till torsdagens möte med Ljungsarp. Det är sista matchen innan vi går på ett par veckors sommarvila. 19.00 hemma i Parken, torsdag 4/7, kör vi. Ses där!