Vi fick i alla fall ihop gubbar och MIF började matchen bra. Det var energi i spelet och chanser skapades, men ingen utdelning. Avsluten gick över eller smet utanför stolpen.

Det var ruljans på bänken. Efter dryga halvtimmen fick siste man på bänken hoppa in och alla 15 var eller hade således varit i spel redan. Jag var i full färd med att linda Jafaris knä som vridit sig i en närkamp, när Sjötofta gjorde 1-0 genom Joakim Asplund. Månstad tappade lite gnista men fann den igen i andra halvlek. Efter många chanser och försök utan utdelning började himlen störtgråta och i ösregn fick MIF helt enkelt se sig bli besegrade av Sjötofta.

Riktigt surt, men det är ingen idé att gå och gräma sig över förlusten. Grattis till Sjötofta, nya tag nästa lördag, 14/9 kl. 15.00  då vi tar emot Svenljunga hemma i Parken.

Jag återanvänder samma tema som i förra referatet: När resultaten inte blir som önskat så gläds man åt annat istället: Att Lasse var tillbaka igen. Att Bonnen åter är MIF:are. Att Jakob hoppade in i truppen. Att Remstam snart blir tvåbarnsfar men inte blivit det än, så han kunde vara med idag. Personligen gläds jag extra åt att ha fått starta och att jag får spela med Månstads IF. Sammanlagt 70 minuter idag; Jag har ont överallt, men vad gör det – imorgon åker jag på solsemester med familjen.