Berättelsen om en mittback som blev forward, ett barn som inte kan uttala "sch" och en sjukt skön seger!
Ingen press eller så, men de i de tre sista matcherna väntar de tre topplagen, så skulle vi vända den negativa trend vi har haft den här säsongen, så var det hög tid nu när vi tog emot Vartofta hemma i Parken. Det går som bekant inte att göra samma sak och förvänta sig ett annorlunda resultat, så för att markera en nystart ändrade Daniel J om vår uppställning. Dels byte av spelsystem, dels en rockad i uppställningen som bland annat gav oss ett nytt anfallspar: Simon flyttades upp från innermittfältet och Robin S från mittbacksposition. Till denna match var Gurra tillbaka på innerbacken och han fick David Svensson bredvid sig.
Det var bra fart på uppvärmningen och positiv stämning i laget inför matchen, vilket följde med ut i matchen. Vi inledde mycket bra: Lugnt i spelet, stabilt i försvaret och bra bollar framåt av Kisch. ”Bra Kisch!” ropade vi från bänken. ”Bra Kiss!” ropade snart 4-åringen som ännu inte behärskar sje-ljuden.
Det tog dock inte mer än 4 minuter innan Vartofta bjöds på målchans. David var lite för het i försvaret och fällde sin spelare så Vartofta fick straff. Vartoftaspelaren la bollen mellanhögt, till höger. Kisch kastade sig, sträckte ut och räddade med båda nävarna. Jubel från MIF och ”Vilken jävla räddning!” hördes från vår bänk. Tacksamt andades vi ut och Månstad fortsatte att spela bra. Utdelningen kom i 18:e minuten när Bergman fick bollen lite till vänster om målet och ”bara” kunde sikta och placera in bollen bakom Vartoftas målvakt.
Första bytet blev Einar ut och Johannes in, då Einar, som slitit som ett djur mot betydligt större vartoftaspelare på sin kant, fick se sig tillfälligt besegrad av bollen och han vilade en stund på grund av ”ont i taskera”, för att citera Einar själv.
Vartofta började efter baklängesmålet att komma in i matchen alltmer. Även om vi fortsatte att skapa chanser så kändes det ytterst osäkert i vems favör halvleken skulle sluta. I 25:e minuten bröt Johannes bollen, skottade och Robin S gick på returen. Han fälldes men ingen åtgärd från domaren. Två minuter senare var Vartofta i anfall, och ett inspel kom från deras höger. Vid bortre stolpen skottade en svartklädd förbi Kisch, men Gurra rensade på mållinjen.
Dryga halvtimmen gick och vi hade vår sjunde? hörna från vänster. Bollen in i straffområdet, vartoftaspelare rensade ut mot Gurra som skottade, och det hade blivit ett så snyggt mål, om inte bollen hade touchat en vartoftaspelare och bytt riktning så den tog i ribban istället för att gå in strax under. ”Värd ett bättre öde” som Daniel J sa. Returen gick Simon på, men hans skott gick över målet. Strax efter skottade Mackan J och det resulterade i ytterligare en hörna och jag hann inte skriva alla chanser som haglade. Med några minuter kvar till halvtidspaus tryckte sig Robin S fram, skottade men denna gång var det Vartoftas tur att rensa på mållinjen. Daniel J:s vankande inom det tekniska området började öka i frekvens och inte blev det bättre minuten efter Robins chans, då Simon la ett lågt inspel förbi vartoftamålet, vilket gav Bonander möjligheten att peta in bollen i nät, men där det saknades några centimeter sko för att han skulle nå fram. Daniel J började slita i sitt hår och inte ens en minut senare skottade Einar, som enbart hade gjort en kort paus som bänkvärmare, men en vartoftaspelare kastade sig fram och lyckades täcka skottet med benet. Härefter kastade sig Daniel J ner på backen i ren frustration och påminde för ett ögonblick om den där matadoren i avsnittet om tjuren Ferdinand på julafton. En välbehövlig halvtidsvila för coach var dock inte långt borta, men innan dess han Vartofta med en stolpträff.
I pausen peppade vi varandra och lyfte det positiva. Denna match var det kul att spela fotboll och grabbarna spelade verkligen för varandra – bara att fortsätta med det. Enda klagomålet var väl från Bonander, som önskade att han hade haft tre storlekar större fötter. Ni vet ju vad de säger om stora fötter: Stora fötter – stora skor och med större skor hade Bonander klart satt sin målchans.
Andra halvlek fortsatte vi spela bra men på bänken var det något nervöst. En 1-0-ledning är ju inte betryggande. Daniel J fortsatte att vanka fram och tillbaka medan Bror var uppe och sprang efter varenda boll som åkte ut från plan. Som pappa till tvillingar varvar man aldrig ner, förklarade Bror, under de två sekunder han satte sig ner på bänken, innan han var uppe och sprang igen.
I 50:e minuten blev det grötigt i Vartoftas straffområde och det slutade med en yttersida från Robin S, som målvakten lyckades styra precis över ribban. På hörnan blev det också brötigt och till sist rensades bollen undan på mållinjen. Det går ju bara att föreställa sig hur Daniel J kände sig vid det här laget…
I 60:e minuten hittade så äntligen bollen in i nät igen. Gurra la en långboll fram till Robin S, som kom fri mot målvakten. Han avvaktade och chippade sedan kyligt bollen förbi målvakten när han slängde sig för att täcka skott. 2-0 och äntligen kunde vi andas ut något. Ett alltmer frustrerat Vartofta försökte, men det var Månstads match.
I 61:e minuten fick Bonander läge igen. Denna gång var skorna långa nog, men målet lite för smalt, för bollen gick utanför stolpen. Vi fortsatte skapa många lägen och spelarna får ursäkta de chanser jag glömt nämna.
I 69:e minuten kom 3-0 till MIF, efter att Robin A blivit fälld i straffområdet och tilldömts straff. Här kan ni se Mackan J sätta bollen i nät:
Vi gjorde några byten sista delen av andra halvlek: Gripen in istället för Bonander, Remstam in då Lasse klev av med kramp och Johannes in igen för Einar som även han hade krampkänningar.
I 75:e minuten kom Vartofta runt på kanten, bollen spelades snett inåt bakåt och Johan Molin satte 3-1. ”Håll ut och håll ihop det nu!” manade Daniel J från sidan och det gjorde MIF. Vartofta tryckte på framåt efter sitt mål, men månstadgrabbarna stod emot bra och fortsatte skapa chanser framåt. Med tio minuter kvar hade Johan lite extra spring i benen. Han bröt Vartoftas anfall från sin ytterbacksposition och gick sedan som en kniv genom smör en varm sommardag rakt igenom Vartoftas försvar, men stoppades till slut av målvakten. Johan gick strax efter ut så Bror fick komma in och även han springa av sig lite överskottsenergi.
Anfallsparet Svensson-Lundgren visade i 89:e minuten på skolboksexempel på klapp-klapp-spel genom vartfotaförsvaret, men det avslutande skottet räddades av målvakten.
Det kunde ha blivit betydligt fler mål, men 3-1 och årets första seger var verkligen inte fy skam. Inte blev det sämre av att få vråla segersången nere i omklädningsrummet. Inte satt det heller fel med pizza och Premier League tillsammans efteråt.
Summa summarum gjorde grabbarna en mycket bra insats. Äntligen fanns glädjen både i spelet och inom laget. Det går faktiskt inte riktigt att sätta ord på hur bra det här kändes. Framöver hoppas vi dock på något bättre utdelning på våra målchanser, för annars får vi nog sätta Daniel J på en snabbkurs i mindfulness om han ska överleva till nästa säsong. Vi tar med oss glädjen i till nästa vecka då vi spelar borta mot Grimsås, klockan 18.00 fredag 18 september.