Sju år sedan det var seriespel på Ekelid, men Sjötofta har haft otur med sin plan så höstsäsongen spelar de istället i Ambjörnarp. Men vad gjorde väl det att vi hamnade i Ambjörnarp istället? Fin plan, bänkar på kullen precis som hemma i Parken, och fantastiskt sensommarväder.

Ja, jag måste väl nämna något om matchen också. Vid det här laget har vi gått vidare och lämnat den bakom oss, och jag funderade ärligt talat på att helt enkelt ”glömma bort” att skriva det här referatet.

Vi kan väl sammanfatta den så här: Vi var inte med på tåget. Alls. Match två dagar tidigare hade skapat seg knäck i MIF:arnas ben. De försökte, men var och en för sig ger ingen bra utdelning. Sjötofta spelade som ett lag medan MIF:arna kämpade var för sig och inte hittade något fungerande spel.

Men, inte något ont som inte har något gott med sig, eller var det tvärtom? Det gäller ju att plocka russinen ur kakan: glöm det dåliga och ta med det som var bra. Lyckan var hyfsat kortvarig, men ändock där när Pontus passade fram till Mackan J i 32:a minuten och han satte bollen i nät. En sjötoftaspelare svor och det tog mig flera ”Va, vad sa du?!” till min snart fyraårige son innan han halvskrek och jag till slut hörde: ”Vad säger han FAN för!?!” Så nu har han lärt sig ett nytt ord och som svensklärare vet jag ju hur viktigt ett brett och varierat ordförråd är.

3-1 i paus och därefter en andra halvlek där det egentligen bara var för Sjötofta att ro matchen i hamn. Trötta och uppgivna tog vi helg och nu har vi laddat om inför morgondagens möte mot Redväg. Parken kl. 18.30 är det som gäller, och vi tar emot (max) 50 personer i publiken. Kom och heja fram oss!

Äntligen hemmamatch igen - och med publik! De 50 som var först till kvarn fick se en spännande match då MIF tog emot Ljungsarp.

Även en misslyckad kaka har sina russin, så dem plockade vi med oss från matchen mot Länghem och spelarna bestämde tillsammans vad som skulle förbättras inför hemmamötet mot Ljungsarp. Sagt och gjort – MIF började matchen bra: Låg tätt på spelare och skapade lägen framåt. Efter 10 minuter till exempel fick Lasse bollen ut på kanten, gjorde ett inlägg mot Pontus som kom löpande in i straffområdet, men hans tår var aningen för korta för att han skulle få en ordentlig träff på bollen mot mål.

Det var mycket MIF i början av halvleken men Ljungsarp skapade också några chanser. Utdelningen för dem kom i 25:e minuten, då Linus Selin fick ett ganska löst inspel. Kisch kom ut och slängde sig men Selin lyckades peta in bollen under hans arm och bollen rullade snöpligt in i mål. Bara 4 minuter senare kvitterade dock MIF. Simon hade haft boll framför mål och hade försökt chippa den in mellan backlinjen, varpå en försvarare tog bollen med handen. Frisparken tog Simon själv hand om och den drog han rakt mot mål. En studs en bit framför lurade målvakten och vi hade 1-1. Målet ser du här:

Några byten blev det i första halvlek. Lasse hade redan innan matchen ont i vaden och i 20:e minuten fick han kliva av. Bonander klev in och tio minuter senare var det Albins tur, då Marcus M fick kliva av på grund av ont i ljumske och lår. Månstad kom av sig lite i och med byten och positionsförändringar medan Ljungsarp drev på framåt. I 41:a minuten var vi steget efter då en ljungsarpsspelare nickade mot vårt mål, en blå var först på returen och drog ett skott i stolpen och även den returen var de blå först på och Karl Larsson gav åter Ljungsarp ledningen.

1-2 i paus och i början av andra halvlek hamnade vi lite för långt ifrån i försvaret och Ljungsarp var det lag som såg ut att bli först med att göra nästa mål. Månstad jobbade sig dock in i halvleken, höll mer i bollen och hittade tillbaka till spelet från början av första halvlek. När Gripen, som kommit in istället för Albin, la ett lite snett inlägg från sin kant, hördes något ljubel från publiken. Bollen såg ut att ha gått in i bortre, men hade landat på fel sida nätet.

Fler byten blev det. Vilja räcker inte när vaderna krampar, så Rönn fick kliva av en stund så Johannes fick komma in i spel. Efter lite banan och rejält med stretching hoppade Rönn in igen och Bonander klev av.

Flera chanser blev det, men målen saknades. I 68:e minuten la Pontus bollen i djupet till Gripen; Ljungsarps målvakt rusade ut och de var framme vid bollen samtidigt, med någon tiondels sekund fördel till målvakten som kunde plocka bollen. Pontus verkade något frustrerad över att chanserna skapades men målen uteblev och konstaterade halvbittert att han väl helt enkelt måste göra mål nu. Och det gjorde han. I 74:e minuten passade Johannes ut till Mackan J på vänsterkanten. Han gick förbi sin försvarare och spelade in till Pontus som kom löpande in i straffområdet. Denna gång var tårna tillräckligt långa och han styrde in kvitteringen till 2-2.

Nu var det verkligen match igen med två lag som jagade 3 poäng. Daniel J gick av och an framför båset och samlade säkerligen ihop ca 10 000 steg under matchens gång. Bagarn skrockade och frågade Daniel om han fått fler gråa hår sedan han började som tränare hos oss och då bara skrattade han och bekräftade att ”Ja, så är det”. Jesper gick strax efter av och Casper kom in på plan. 7 minuter efter 2-2 målet, och efter åtskilliga steg av Daniel J, klev Robin S fram och nickade in 3-2 på en hörna från Marcus J.

Ohälsosamt nervösa sista minuter när Ljungsarp satsade framåt och MIF höll undan. Med en minut kvar på klockan halkade Mackan J in i en närkamp och kapade en ljungsarpsspelare. Straffen var ett faktum och Tim Edgren satte bollen i nät utan tvekan. 3-3 och från bänken sammanfattade en spelare känslan med ett ord som jag inte är bekväm med att citera här, ett inte så vackert ord för en bakre plats i söderläge, även om det där och då passade väl. Så nära säsongens första trea, men MIF fick nöja sig med en poäng.

Det är tätt med matcher nu så redan imorgon, fredag 21/8, är det dags igen. Klockan 18.45 spelar vi borta mot Sjötofta.

Ett derby är som en riktigt bra bok, en sån där som man har svårt att lägga ifrån sig, även när det blir nervigt och man helst vill göra som Joey i Vänner och lägga boken i frysen.

Just den här matchen hade nog alla, ledare och publik men framförallt spelare, velat ta en paus i frysen. Värmen var olidlig, så det var ingen angenäm uppgift spelarna stod inför. Eftersom det fortfarande finns restriktioner på grund av covid-19, så var årets derby i Länghem långt ifrån normalt. Ingen uppställning i början, inte tjockt med publik på läktaren och längs sidlinjerna. Istället för en prisbelönt thriller verkade vi i sommarvärmen som bäst stå inför en pusseldeckare à la Miss Marple: man vill ju veta hur det slutar men det är en ganska seg väg dit.

Föreställningen var dock felaktig, för likt en novell tog matchen fart direkt, då Månstad nätade redan efter 4 minuter. Marcus M hade tagit sig förbi på vänsterkanten och skottat, målvakten hade släppt retur och Mackan J hade satt bollen i nät. Målet blev dock bortdömt för offside. Minuten efter tryckte sig Mackan J fram genom försvaret, men hans skott gick över ribban.

Länghem förde det mesta av spelet i första halvlek och i 42:a minuten såg det ut att ge utdelning, då bollen lyftes in i straffområdet och MIF-försvaret inte hängde med. Bollen studsade dock förbi både anfallare och försvarare och smet ut över kortlinjen precis utanför stolpen. Utanför plan sprang Bagarn och fyllde vattenflaskor som aldrig förr, medan Daniel J konstaterade att ”Vi ska vara glada med 0-0” när första halvlek led mot sitt slut.

I del 2 av berättelsen ökade intensiteten i matchen. Månstad spelade upp sig och skapade flera fina lägen. Från att det i första halvlek hade sett ut som att Länghem skulle ta hem matchen, verkade det nu ovisst hur poängen skulle komma att fördelas. Hur skulle det sluta?

Tänk dig nu att den här matchen vore en riktigt spännande bok, precis framför dig, i dina händer där du sitter i solstolen på bryggan. Sidorna blir allt färre, utgången är ännu oviss och du förväntar dig en riktigt rafflande upplösning… och så bara tappar du hela skiten ner i sjön. Ungefär så, fast inte riktigt ändå, kändes det när Länghem smällde in 4 mål under matchens sista kvart. All cred till länghemsspelarna, som inte bara orkade matchen ut utan som bjöd på riktigt fint lir, men jag pallar faktiskt inte skildra kollapsen närmre än så.

Berättelsens första 70 minuter tar vi med oss, men slutet släpper vi. Istället blickar vi framåt mot nästa del i serien: Hemmamatch på onsdag 19/8 då vi tar emot Ljungsarp hemma i Parken kl. 18.45.

I skrivande stund har vi ännu inte tagit beslut om hur vi ska förhålla oss till VFF:s nya riktlinjer gällande publik på matcher. Vi återkommer med besked så snart vi kan.

Så var det dags för match igen. Hällregn och långt bort i Hössna. De miljoner knott som glädjande hängde runt plan förra matchen verkade dock ha kört vilse, kanske tog de fel på plats och hamnade i Timmele. Inget vi sörjde över dock, men det fördärvade regnet kunde väl ge med sig. Jag försökte med det gamla "ta på dig regnställ tricket" och det blev mycket riktigt uppehåll. I si sådär 30 sekunder innan regnet var tillbaka igen.

På träningen i söndags hade Robban dragit på sig en ljumskskada. Han var dock med på uppvärmningen för att känna på det, men tyvärr fick han kliva av ganska snart. Så startelvan ändrades om lite: Bonander klev in på kanten och Gurra flyttades ner på mittbacksposition.

Lagom till matchstart slutade det att regna. Alltid något att glädjas över medan MIF gjorde en ganska svag inledning. Inför matchen hade vi pratat om det som brukar uppmanas till när planen är blöt: ”Skjut!” sa Daniel J. ”Å var med i försvaret. De säger samma sak i sitt omklädningsrum. Men skjut.” Pontus fyllde i ”Hårt och flackt!” Väl på plan blev det dock inte så till en början, utan det tog cirka en kvart för MIF att komma in i matchen. Det blev dock en match med gott om målchanser och ett spel som snabbt vände. När Månstad fick till de spelsekvenser vi tränat på, så satt de riktigt bra. MIF:s första bra målchans kom efter 17 minuter. Det började med en utspark från Kisch, Bonander passade upp till Marcus M som förlängde i djupet till Mackan J. Flitigt uppvaktad av sin försvarare fick han iväg ett lågt skott som gick centimeter utanför stolpen. Jag hann inte anteckna färdigt om den chansen innan Hössna/Timmele jublande. I 18:e minuten sköt Karl Lundberg , från vårt höger och strax utanför straffområdet, en ”dykboll” som seglade in bakom Kisch. Två minuter senare skapade Hössna/Timmele en målchans igen, med en frispark på mittplan som las mot mål, men Kisch flög ut och boxade undan bollen.

I 38:e minuten satt jag åter med näsan i anteckningsblocket och hörde därför bara ett ”klink” när Marcus Magnussons skott tog i stolpen. Nog för att det var härligt att vara på match igen och att få anteckna med full iver inför referatet, men att anteckna allt visade sig snabbt ohållbart. Det var lite för många chanser i matchen för att det skulle vara vettigt att anteckna alla, eller för att jag faktiskt skulle kunna hänga med i matchen, och ska jag vara helt ärligt så kan jag inte läsa alla mina anteckningar. Under matchen beklagade jag mig över min oläsliga handstil, men tröstades av att lärare visst ska skriva oläsligt. Det är nog lika ofrånkomligt som att vara kaffeberoende. Jag kan väl istället sammanfatta känslan under matchen med det där ljudet som uppstår när man hastigt drar efter andan, samtidigt som man formar munnen som om man skulle pussa någon. Ni vet det där ljudet som på norrländska kan översättas med ”jo” men som vid sidan av en fotbollsplan snarare betyder ”Åh, så nära att det blev mål!” . Det hördes många sådana ljud under matchen.

I paus manade Daniel J på gubbarna och manade till mer precision i avsluten. Chanser var det gott om, men bollen gick ju inte in. ”Kolla upp! Var är målvakten, var är målet? Sen skjuter ni.”

I 56:e minuten byttes Albin in och Bonander gick av. Bara några minuter senare la Marcus J en hörna från höger och bollen letade sig ner vid bortre stolpen, med öppet mål för Albin som hade smugit sig ifrån sin försvarare, men bollen studsade retligt förbi Albin. Det blev inte mer än drygt fem minuters spel för honom, för han fick en smäll mot huvudet i en närkamp då han förutom huvudvärken åkte på att bli en tandbit fattigare. Remstam kom istället in och ganska snart fick chans att göra mål. I 69:e minuten la Simon en frispark från mittplan, till vänster, och bollen damp ner vid bortre stolpen, men bollen studsade över Remstams ben. Strax efter kom en ribbträff och vid båset höll Daniel J på att krevera av frustration över den uteblivna utdelningen. Spelet svängde och istället skapade Hössna/Timmele en målchans men Gurra täckte precis i skottögonblicket. I 73:e minuten utbröt dock ljubel hos MIF då Remstam löpte i djupet, fick bollen av Pontus, tittade upp och säkert satte ett lågt skott in i mål. 1-1 och både lättnad och glädje spred sig bland de gulblå, över att bollen äntligen hittade in i nätet.

Här slutar mina anteckningar. Inte långt efter Remstams mål så landade Gurra fel och knäskadan var ett faktum. Hårt lindat knä, ut på bår till omklädningsrummet och lagom till att ambulanspersonalen var på plats kom besvikna MIF-spelare, som i 89:e minuten hade fått se Edvin Hylander sätta 2-1 till Hössna/Timmele och därmed ge dem segern. Vi lämnar således en tung match bakom oss nu och tröstar oss något med att Robbans ljumske förhoppningsvis hinner bli bra lagom till att vi drar igång med höstsäsongen. Tills dess kör vi den sedvanliga sommarträningen med storkoner, varje onsdagskväll. När höstsäsongen väl drar igång så kör vi tre matcher inom loppet av en veckas tid, med start borta mot Länghem lördag 15 augusti kl. 15.00.

För den som är sugen på att se lite från matchen, så bjuder vi på en kort sekvens:

ID: Spel på högerkanten för Månstads IF, som avslutas med ett inlägg från Bonander. Målvakten plockar bollen.

Redan innan denna match stod det klart att Lockryd/Sexdrega hade vunnit serien och i ärlighetens namn var väl SIF-MIF inte mer än 90 minuter som skulle spelas av.

Månstad hade tyvärr ont om folk även denna match. Miche kallade 19 spelare i hopp om att få en hyfsad trupp med sig, men likväl stod vi där vid matchstart med 13 man (ockej, 12 man och 1 kvinna). Varav två halvskadade. Lockryd/Sexdrega hade däremot full trupp. Det var väl inte en så svårtippad match, och även om MIF började bra och skapade lite framåt, så var det Lockryd/Sexdregas match rakt igenom. MIF höll emot rätt bra de första 40 minuterna. Lockryd/Sexdrega hade tagit ledningen med 1-0 i 8:e minuten och sedan utökat till 2-0 i 13:e. Men med drygt 5 minuter kvar av första halvlek bara drösade målen in och när domaren blåste för pausvila hade de utökat till 6-0.

Skit samma, vi körde på. De halvskadade/förkylda/trötta bytte runt så gott det gick för att hålla i andra halvlek. Under tiden rullade Lockryd/Sexdrega boll, passade sig igenom MIF-försvaret och gjorde ytterligare 6 mål. Det sista kom på straff och den fick deras målvakt sätta. Det var glada miner hos Lockryd/Sexdrega men också ett gott humör i MIF-truppen, trots allt. Antagligen var det tankar på den hägrande môsen som gjorde det.

”Kom igen gubbar, nollan ska vi hålla!” manade en Lockryd/Sexdregaspelare mot slutet av matchen när MIF ändå tagit sig upp ett par gånger, men det blev ingen större utmaning för Lockryd/Sexdrega då de trötta gulklädda inte orkade riktigt ända fram.

Det är alltid lite vemodigt när säsongens sista match är spelad men, handen på hjärtat: Skönt att säsongen är över! Nu skiter vi i det här, och så samlar vi istället ihop så många gubbar vi kan till årets viktigaste match: mossfotbollen!

Vi avslutar med att gratulera Lockryd/Sexdrega till seriesegern och Grimsås IF till kvalplatsen, som de knep med ynka två mål mer gjorda under säsongen än 3:an Högvad.

Och icke att förglömma: Ett stort tack till alla domare för väl genomförda insatser – och tack för att ni finns!

Som vanligt tufft att få ihop folk, men vi tog oss ändå igenom säsongens sista hemmamatch.

Det kändes väl inte jätteoptimistiskt i veckan inför matchen mot Länghem. Några som inte kunde vara med. Jafari skadad. Rönn och David sjuka. Mackan J avstängd p.g.a. tre gula kort. Största prövningen var tyvärr inte Länghem i sig, utan att få ihop folk till matchen. Miche hade dock taktiken klar: Vi tar de gubbar vi får ihop, ställer oss på led på bredden bara å så avancerar vi uppåt. Solklart. Eller så skrapar vi ihop så vi i alla fall blir 11 spelare på plan. Plötsligt stod vi faktiskt där på lördagen med tre avbytare. Varav Lasse förkyld. Troligtvis dock en kvinnoförkylning, eftersom han inte var sängliggande och ömklig, men jag har ju ingen medicinsk utbildning, så diagnosen får anses vara en gissning.

Miche ändrade taktiken från ”alla på en rad” till att utgå defensivt. Förutom det faktum att Länghem gjorde 0-1 i första minuten genom Kevin Blom, så funkade det rätt bra. Defensivt utgångsläge och någon kontring för MIF, t.ex. en där Mathias ”högerfoten” Andersson tvingades avsluta med vänstern. Länghem var mestadels spelförande och försökte sätta upp tempo, men MIF stod emot bra. 0-2 kom sedan i 34:e minuten genom Emil Höök.

Skit samma sa vi i paus: Vi fortsätter köra på ändå. Det hade gjorts några byten i första halvlek: Gripen  hade gått ut p.g.a. ont i knät och Jonathan klev av för ont i foten. ”Bara så ni vet…” sa Daniel när vi samlades i ringen för att gå ut på plan igen. ”…så har vi inga avbytare i andra halvlek. Måste någon gå av så får vi köra med 10 man.” Mathias ojade sig och skrattade, men vad gör man? 45 minuter till. Bara å köra.

Andra halvlek var inte mer än två minuter gammal när MIF var i anfall, vilket avslutades med att Johan Andersson, som denna match fick testa på rollen som innermittfältare, kom dundrande fram till bollen, kom före målvakten Simon Toivonen och nickade bollen i mål. ”Vad hände?” undrade den förvånade målskytten medan vi andra jublade.

Efter bara ett par minuter hade dock Länghem utökat till 3-1, genom Johan Enoksson.

I 53:e minuten tilldömdes Länghem straff och den förvaltade Emil Höök väl. Ingen tvekan och 4-1 till Länghem. Efter 69 minuter kom 5-1 genom Kevin Blom, innan Bror, minuten efter, klev fram och distinkt nickade in MIF:s andra må. Två mål och båda på nick. Vi är rätt nöjda med det.

Jag tappade jag helt ärligt räkningen men Länghem gjorde både 6-1 (Minut 73, Rasmus Glansberg) och 7-1 (minut 84, Tom Carlslöv) innan matchen var över. Trötta MIF:are samlades i omklädningsrummet, ändå nöjda med vår insats utifrån förutsättningarna, och dagens spelarpris delades broderligt mellan alla (förutom med fruntimret som tydligen var lite för snabb ut ur omklädningsrummet. Men jag är inte bitter. Jag fick choklad av Petra istället).

Gurra blickade framåt, bara två matcher kvar, och fokuserade på det viktigaste: vilket inte är bortamatchen mot seriesegrarna Sexdrega/Lockryd, söndag 6/10 kl. 15.00, utan årets höjdpunkt: mossfotbollen, som spelas helgen efter. Man kan väl säga så här: En seriematch kvar. Vi härdar ut. Det är inte jättesvårt ändå i det här goa gänget.

Ont om folk även denna match och i lördags såg det något mörkt ut med 11 pers i truppen, men till syvende och sist stod vi ändå där med några man på bänken. Vädret var också med oss, så vad passade väl bättre en solig söndagseftermiddag än att lira lite fotboll?

Vi visste att det skulle bli tufft mot Grimsås. De brukar pressa oss hårt i början av matchen på hemmaplan och denna gång var inget undantag. De försökte sätta högt tempo och pressa högt direkt från start, men MIF stod emot bra.

Dock kom 1-0 i 21 minuten genom Albert Tholin. Det lossnade lite för Grimsås och i 28:e minuten kom 2-0 genom ett snyggt inlägg i djupet mot bortre stolpen, där Anton Ek tryckte in bollen. 3-0 kom med minuten kvar av första halvlek, efter att jag tappat boll på mitten. Mål av Simon Berntsson. MIF skapade några chanser men det var Grimsås som skapade det mesta.

Andra halvlek såg ut ungefär som i första med mest chanser för Grimsås. De utökade till 4-0 i minut 51 (Karl Andersson) och till  5-0 i minut 59 (Simon Berntsson). Mot slutet av matchen började det bli trötta ben för MIF och grimsåsspelarna gled igenom vårt försvar lite väl många gånger. 6-0 kom i 88:e minuten (Rasmus Hidgård) men det kunde blivit fler med lite mer skärpa i avsluten. Många avslut gick över eller utanför; eller räddades undan av Miche som, trots skadad fot, gjorde en riktigt bra match i mål; enligt uppgift troligtvis tack vare en en gedigen uppladdning under lördagskvällen.

I matchens sista minut spelade Gurra i djupet till Pontus, som kunde placera in bollen i mål. Alla som spelat pojklagsfotboll, môsafotboll eller storkoner någon gång vet givetvis att ”sista målet vinner”. Så vi lever i förnekelse, gläds över Pontus mål och det faktum att vi, trots spelarbrist, har många gubbar som med kort varsel ställer upp och fyller ut truppen.

Nästa match är årets sista hemmamatch. Lördag 28/9 tar vi emot Länghem kl. 15.00 i Parken. Vi ses där!

Michel på bröllop, Robin avstängd, Bror iväg, Gripen på jobbresa. Det började inte bra. Och slutade väl inte bättre heller.

Vi fick i alla fall ihop gubbar och MIF började matchen bra. Det var energi i spelet och chanser skapades, men ingen utdelning. Avsluten gick över eller smet utanför stolpen.

Det var ruljans på bänken. Efter dryga halvtimmen fick siste man på bänken hoppa in och alla 15 var eller hade således varit i spel redan. Jag var i full färd med att linda Jafaris knä som vridit sig i en närkamp, när Sjötofta gjorde 1-0 genom Joakim Asplund. Månstad tappade lite gnista men fann den igen i andra halvlek. Efter många chanser och försök utan utdelning började himlen störtgråta och i ösregn fick MIF helt enkelt se sig bli besegrade av Sjötofta.

Riktigt surt, men det är ingen idé att gå och gräma sig över förlusten. Grattis till Sjötofta, nya tag nästa lördag, 14/9 kl. 15.00  då vi tar emot Svenljunga hemma i Parken.

Jag återanvänder samma tema som i förra referatet: När resultaten inte blir som önskat så gläds man åt annat istället: Att Lasse var tillbaka igen. Att Bonnen åter är MIF:are. Att Jakob hoppade in i truppen. Att Remstam snart blir tvåbarnsfar men inte blivit det än, så han kunde vara med idag. Personligen gläds jag extra åt att ha fått starta och att jag får spela med Månstads IF. Sammanlagt 70 minuter idag; Jag har ont överallt, men vad gör det – imorgon åker jag på solsemester med familjen.

Dags för Dannike hemma och en viktig match då vi hade klättrat förbi dem om vi tagit tre poäng.

Inför matchen var det lite tunt i truppen, men så småningom trillade det in gubbar. Så pass att Adam Halldén kände sig lite lurad, när han satte sig vid samlingen med gott om spelare såväl till höger som vänster. ”Jaha, Gripen ringde och sa att det var kris?!”

Det var laddat i början av matchen och Dannike tryckte på, vilket gav utdelning i 12:e minuten då Eric Tobiasson tog sig igenom MIF-försvaret och satte 0-1. Givetvis missade jag sedan när Månstad snyggt kvitterade i 20:e minuten. Då nickade Pontus till Marcus M, som i sin tur nickade fram till en fri Mackan J, som satte 1-1. Tio minuter innan halvtidsvilan tog dock Dannike åter ledningen, denna gång genom Christian Svensson.

Månstad hade lite svårt att hitta rätt i sitt spel och matchen i sig hade väl överlag något av en brötig karaktär. Tyvärr gick det som det har en tendens att göra i matcher där det inte riktigt stämmer – att det rann iväg med mål i baken allteftersom matchen led. Nog för att MIF kvitterade på nytt, i minut 53, då Pontus spelade fram till Gripen som satte 2-2. Det tog dock bara tre minuter innan Andreas Oscarsson satte 2-3. Sen kom 2-4, 2-5 och 2-6 (Jonathan Stomberg och sedan 2 ggr Oskarsson som alltså gjorde hattrick. Jo, men grattis. Ja ä inte bitter). I 82:a minuten gjorde i alla fall Mohammad Jafari sitt första mål i MIF. Mackan J hade lagt en frispark mot mål, Gripen var framme på returen från målvakten, ny räddning följt av ett distinkt skott i mål av Jafari.

För att summera var Dannike vassa i anfallet och det tog de tillvara på. Förutom vid målen lyckades MIF endast vid ett fåtal tillfällen få spelet att stämma riktigt bra. Men vi kan ju glädjas åt annat. Att det fanns glass i kiosken eller att bygget av Miches hus nu äntligen är påbörjat, till exempel. Eller att vi tar nya tag mot Sjötofta på lördag, 7/9 kl. 15.00 borta på Sjövalla. Vi ses där!