Efter segern mot Vartofta väntade möte mot serieledarna Grimsås. Vädermässigt kunde vi inte önskat oss en bättre fredagskväll och det finns betydligt sämre saker att ägan sig åt än att springa runt på plan och leka med sin 4-åring, medan grabbarna värmer upp.

En bättre start på matchen kunde man dock önskat. Efter 4 minuter hade Grimsås nämligen gjort både 1- och 2-0. Första målet har jag ingen aning om hur det såg ut, då jag och Lucas var i full färd med att plocka grässtrån ur hans minipizza, som han hade tappat i backen. Lagom till att pizzan sedan var färdigrensad på oönskad sallad las en djupledsboll mellan vår inner- och ytterback, varpå en grimsåsspelare kunde lägga in 2-0 förbi en utrusande Johannes i mål.

Det var mest Grimsås som förde spelet men Månstad jobbade sig in i matchen allteftersom halvleken led. Emellanåt glimtade det till i MIF-spelet och en fin spelsekvens inleddes, men vi kom inte ända fram till avslut. i 31:a minuten gjorde istället Grimsås 3-0 på ett skott som tog på en av våra och bollen styrdes in vid stolpen.

Halvleken led mot sitt slut och jag tog ett varv runt plan tillsammans med Lucas. 3 mål i baken men tablettasken tröstade något. Jag hade turligt nog varit förutseende och packat ner en tablettask vardera till oss. Inte kul att ligga under i en match, men, tänkte jag – ingen katastrof ändå. Än.

I andra halvlek startade Grimsås med att skapa flera chanser och det hann inte gå mer än cirka tio minuter in i andra halvlek, så satte Grimsås 4-0 på ett inspel till en gulklädd som fri kunde nicka bollen i mål vid bortre stolpen. Tio minuter till och sedan kom åter ett inspel till  en fri spelare i straffområdet. 5-0 som bara några minuter senare blev 6-0 efter ett snyggt klapp-klapp-spel av grimsåsspelare genom vårt försvar och ett avslutande, säkert skott i mål.

Ibland kan det kännas lite frustrerande att jag ofta missar chanser och mål då jag har Lucas med mig, men när Grimsås utökade till 7-0 så hade jag inget emot att istället leta efter Sommarskuggan i Bolibompa-spelet. Tyvärr såg jag dock Grimsås lägga in högsta växeln mot slutet av matchen. När de gjorde 8-0 hängde vi inte med alls och när de gjorde 9-0 så hade jag och Lucas gått över till att spela ett dinosauriepussel istället. Vi ska vara tacksamma att vi slapp ett tvåsiffrigt resultat i baken. Speciellt efter Grimsås stolpträff i 88:e minuten.

Ärligt talat – den här matchen skiter vi i nu och lämnar bakom oss. För med risk för att låta som min 4-åring, men matchens höjdpunkt var ändå den där tablettasken.

26 september 16.30 spelar vi borta mot Kinnarp-Slutarp. Vi tar nya tag då.

Berättelsen om en mittback som blev forward, ett barn som inte kan uttala "sch" och en sjukt skön seger!

Ingen press eller så, men de i de tre sista matcherna väntar de tre topplagen, så skulle vi vända den negativa trend vi har haft den här säsongen, så var det hög tid nu när vi tog emot Vartofta hemma i Parken. Det går som bekant inte att göra samma sak och förvänta sig ett annorlunda resultat, så för att markera en nystart ändrade Daniel J om vår uppställning. Dels byte av spelsystem, dels en rockad i uppställningen som bland annat gav oss ett nytt anfallspar: Simon flyttades upp från innermittfältet och Robin S från mittbacksposition. Till denna match var Gurra tillbaka på innerbacken och han fick David Svensson bredvid sig.

Det var bra fart på uppvärmningen och positiv stämning i laget inför matchen, vilket följde med ut i matchen. Vi inledde mycket bra: Lugnt i spelet, stabilt i försvaret och bra bollar framåt av Kisch. ”Bra Kisch!” ropade vi från bänken. ”Bra Kiss!” ropade snart 4-åringen som ännu inte behärskar sje-ljuden.

Det tog dock inte mer än 4 minuter innan Vartofta bjöds på målchans. David var lite för het i försvaret och fällde sin spelare så Vartofta fick straff. Vartoftaspelaren la bollen mellanhögt, till höger. Kisch kastade sig, sträckte ut och räddade med båda nävarna. Jubel från MIF och ”Vilken jävla räddning!” hördes från vår bänk. Tacksamt andades vi ut och Månstad fortsatte att spela bra. Utdelningen kom i 18:e minuten när Bergman fick bollen lite till vänster om målet och ”bara” kunde sikta och placera in bollen bakom Vartoftas målvakt.

Första bytet blev Einar ut och Johannes in, då Einar, som slitit som ett djur mot betydligt större vartoftaspelare på sin kant, fick se sig tillfälligt besegrad av bollen och han vilade en stund på grund av ”ont i taskera”, för att citera Einar själv.

Vartofta började efter baklängesmålet att komma in i matchen alltmer. Även om vi fortsatte att skapa chanser så kändes det ytterst osäkert i vems favör halvleken skulle sluta. I 25:e minuten bröt Johannes bollen, skottade och Robin S gick på returen. Han fälldes men ingen åtgärd från domaren. Två minuter senare var Vartofta i anfall, och ett inspel kom från deras höger. Vid bortre stolpen skottade en svartklädd förbi Kisch, men Gurra rensade på mållinjen.

Dryga halvtimmen gick och vi hade vår sjunde? hörna från vänster. Bollen in i straffområdet, vartoftaspelare rensade ut mot Gurra som skottade, och det hade blivit ett så snyggt mål, om inte bollen hade touchat en vartoftaspelare och bytt riktning så den tog i ribban istället för att gå in strax under. ”Värd ett bättre öde” som Daniel J sa. Returen gick Simon på, men hans skott gick över målet. Strax efter skottade Mackan J och det resulterade i ytterligare en hörna och jag hann inte skriva alla chanser som haglade. Med några minuter kvar till halvtidspaus tryckte sig Robin S fram, skottade men denna gång var det Vartoftas tur att rensa på mållinjen. Daniel J:s vankande inom det tekniska området började öka i frekvens och inte blev det bättre minuten efter Robins chans, då Simon la ett lågt inspel förbi vartoftamålet, vilket gav Bonander möjligheten att peta in bollen i nät, men där det saknades några centimeter sko för att han skulle nå fram. Daniel J började slita i sitt hår och inte ens en minut senare skottade Einar, som enbart hade gjort en kort paus som bänkvärmare, men en vartoftaspelare kastade sig fram och lyckades täcka skottet med benet. Härefter kastade sig Daniel J ner på backen i ren frustration och påminde för ett ögonblick om den där matadoren i avsnittet om tjuren Ferdinand på julafton. En välbehövlig halvtidsvila för coach var dock inte långt borta, men innan dess han Vartofta med en stolpträff.

I pausen peppade vi varandra och lyfte det positiva. Denna match var det kul att spela fotboll och grabbarna spelade verkligen för varandra – bara att fortsätta med det. Enda klagomålet var väl från Bonander, som önskade att han hade haft tre storlekar större fötter. Ni vet ju vad de säger om stora fötter: Stora fötter – stora skor och med större skor hade Bonander klart satt sin målchans.

Andra halvlek fortsatte vi spela bra men på bänken var det något nervöst. En 1-0-ledning är ju inte betryggande. Daniel J fortsatte att vanka fram och tillbaka medan Bror var uppe och sprang efter varenda boll som åkte ut från plan. Som pappa till tvillingar varvar man aldrig ner, förklarade Bror, under de två sekunder han satte sig ner på bänken, innan han var uppe och sprang igen.

I 50:e minuten blev det grötigt i Vartoftas straffområde och det slutade med en yttersida från Robin S, som målvakten lyckades styra precis över ribban. På hörnan blev det också brötigt och till sist rensades bollen undan på mållinjen. Det går ju bara att föreställa sig hur Daniel J kände sig vid det här laget…

I 60:e minuten hittade så äntligen bollen in i nät igen. Gurra la en långboll fram till Robin S, som kom fri mot målvakten. Han avvaktade och chippade sedan kyligt bollen förbi målvakten när han slängde sig för att täcka skott. 2-0 och äntligen kunde vi andas ut något. Ett alltmer frustrerat Vartofta försökte, men det var Månstads match.

I 61:e minuten fick Bonander läge igen. Denna gång var skorna långa nog, men målet lite för smalt, för bollen gick utanför stolpen. Vi fortsatte skapa många lägen och spelarna får ursäkta de chanser jag glömt nämna.

I 69:e minuten kom 3-0 till MIF, efter att Robin A blivit fälld i straffområdet och tilldömts straff. Här kan ni se Mackan J sätta bollen i nät:

Vi gjorde några byten sista delen av andra halvlek: Gripen in istället för Bonander, Remstam in då Lasse klev av med kramp och Johannes in igen för Einar som även han hade krampkänningar.

I 75:e minuten kom Vartofta runt på kanten, bollen spelades snett inåt bakåt och Johan Molin satte 3-1. ”Håll ut och håll ihop det nu!” manade Daniel J från sidan och det gjorde MIF. Vartofta tryckte på framåt efter sitt mål, men månstadgrabbarna stod emot bra och fortsatte skapa chanser framåt. Med tio minuter kvar hade Johan lite extra spring i benen. Han bröt Vartoftas anfall från sin ytterbacksposition och gick sedan som en kniv genom smör en varm sommardag rakt igenom Vartoftas försvar, men stoppades till slut av målvakten. Johan gick strax efter ut så Bror fick komma in och även han springa av sig lite överskottsenergi.

Anfallsparet Svensson-Lundgren visade i 89:e minuten på skolboksexempel på klapp-klapp-spel genom vartfotaförsvaret, men det avslutande skottet räddades av målvakten.

Det kunde ha blivit betydligt fler mål, men 3-1 och årets första seger var verkligen inte fy skam. Inte blev det sämre av att få vråla segersången nere i omklädningsrummet. Inte satt det heller fel med pizza och Premier League tillsammans efteråt.

Summa summarum gjorde grabbarna en mycket bra insats. Äntligen fanns glädjen både i spelet och inom laget. Det går faktiskt inte riktigt att sätta ord på hur bra det här kändes. Framöver hoppas vi dock på något bättre utdelning på våra målchanser, för annars får vi nog sätta Daniel J på en snabbkurs i mindfulness om han ska överleva till nästa säsong. Vi tar med oss glädjen i till nästa vecka då vi spelar borta mot Grimsås, klockan 18.00 fredag 18 september.

Efter kampen mot Redväg var vi sugna på en vinst. Det har gått knackigt det senaste vilket vi verkligen vill ändra på. Så, en fredag i början av september var det dags att hoppa in i bilen och dra till Bäckavallen i Marbäck. Daniel J hade åkt på en otrolig förkylning, så det var upp till Daniel A, Bagarn och jag själv att leda laget denna kväll.

Jag har börjat träna för fullt efter knäskadan denna vecka för att förhoppningsvis få spela resterande matcher innan säsongen är slut. Kul, kul! Men denna match var det meningen att jag enbart skulle sitta bredvid och skriva stödpunkter till referatet då Emelie var hemma med en halvförkyld Lucas. Dock har vi fortfarande en skadad trupp, så väl på plats skrev vi in mig som en eventuell inhoppare. Även Mackan J skulle hoppa denna match men fick se sig inringd av coach Daniel. Bara inte mer skador tillkommer, tänkte jag för mig själv. 

September är här och det blir snabbt mörkt när kvällen närmar sig. Det blir svårare för grabbarna att hinna till utsatt samlingstid men trots några förseningar så kändes det fokuserat och bra på uppvärmningen. Som jag upplevt det när jag sitter bredvid och kollar på, är att det är förjävligt. Jag blir alldeles för nervös och uppjagad, så i sann Älgen-maner tog jag även rollen som linjedomare med flagga och anteckningsblock i högsta hugg.

Okej! Matchstart. Det märktes att båda lagen var lite nervösa för inför denna match var både Månstad och Marbäck i botten med lika poäng. Det är en mittfältskamp i inledningen av första med något övertag Marbäck. Det tar ca 10 minuter innan grabbarna i gult kan hitta tempot, komma in i positionerna samt passningsspelet. Men i minut 12 får hemmalaget en snabb kontring och 1-0 Marbäck är ett faktum. Kalldusch… Fan också! 

Efter målet faller Marbäck tillbaka vilket ger oss lite mer tid att bygga upp spelet. De blå satsar mer på djupledsbollar eller kantspel. I minut 21 är det nära en tvåmålsledning men bollen går precis förbi Jonathans målstolpe. Bara minuten efter är Månstad lika nära att kvittera men även den går precis utanför efter ett fint spel mellan Marcus J och Simon. Resterande av första är det ett plottrigt spel från båda lagen tills domaren blåser av för halvtidsvila. 

I pausen pratar vi om att ligga närmare vår gubbe, att få upp snacket mer och ösa på framåt. Det står bara 1-0, manar Daniel på. Domaren blåser igång andra halvlek och bara 1 minut in så får hemmalaget en indirekt frispark i Månstads straffområde genom en hemåtpass till målvakt. Frisparken blockas, som tur är, av attackerande gulklädda.

Jag själv hoppar in med 25 minuter kvar på en höger ytterkant och som ni kan förstå, slutar mina anteckningar om matchen här. Min uppfattning är att vi lika gärna kunde ha haft turen med oss och fått in en kvittering men dessvärre sätter Marbäck 2-0 och efteråt är vi inte riktigt nära. 

Sammanfattningsvis blir det en tung förlust och vi kan konstatera att vi skapar för lite målchanser och inte riktigt har flytet med oss. Men som alltid, blickar vi framåt!

Personligen kan jag hälsa att, jävlar vad kul det var att spela boll igen. Som jag har väntat. Nu kan vi inte kolla bakåt, vi har blicken mot horisonten.

Nästa match är hemma i Parken på lördag den 12/9 kl 16.00. Då tar vi emot Vartofta. Väl mött! 

//Mikael “Gurra” Gustafsson

Som en del av er vet så är jag sedan matchen mot Hössna/Timmele knäskadad. Detta avbrott från all sorts träning har gett mig tid över för annat, men det är bara ett litet problem: Jag vill inte göra något annat än att spela boll… För att inte lalla omkring alltför mycket och klättra på väggarna här hemma så har jag spenderat min skadeperiod som hjälpreda åt Daniel och Daniel på träningarna, samt rehaba. Och på matchen nu mot Redväg fick jag även testa på Emelies jobb som referatskrivare. Lättare sagt än gjort då min tid som åskådare vanligtvis går ut på att skrika på grabbarna att de ska kämpa hårdare. Men denna match fick jag fokusera mindre på skrikandet och mer på skrivandet.

Det går snabbt mot höst nu, vilket verkligen visade sig sant denna onsdag. 25 grader och sol som jag smälte bort i förra veckan, hade nu bytts ut mot 13 grader och mulet. Med mig för att motverka sensommarkylan var två stycken tröjor och en tunn höstjacka, varav samtliga tre kom väl till pass när kvällen kom. 

Vi var tyvärr ett lite sargat lag idag då det tajta spelschemat gett oss småskador här och var. Även två avstängda spelare i Simon och Robin S som varit lite för heta och dragit på sig tre gula kort var. Men vad jag kunde se verkade detta inte vara några bekymmer för grabbarna. Det var fint fokus på genomgången i klubbstugan.

Väl på uppvärmningen var känslan på topp. Bra fart och bra snack! Kanske lite för fartfyllt då Marcus J drog upp sin lårskada som har kommit krypande de senaste matcherna. Ajdå, jaja, bara för coach Daniel att ändra om lite på positionerna. In med Robin A på mittfältet ihop med Lasse. Ett oprövat mittfältspar som dock såg ut som de aldrig gjort något annat.

Okej, dags för matchstart. Spelplanen var klar för grabbarna i gult. Tajta till det på vår planhalva och gå inte bort oss för lätt genom att jaga för mycket boll. Daniel hade predikat innan att Redväg hade vassa killar i anfallet och är livsfarliga på fasta situationer. Detta fick MIF reda på omedelbart. Direkt efter avspark satte Redväg hög press och redan i minut två står det 1-0 till gästande lag. Minuten innan hade Albin blockat ett farligt skott utifrån. 

Månstad har sina chanser på snabba kontringar då Redväg blir öppna när de står såpass högt, men det strular till sig på sista tredjedelen för hemmalaget. 

Matchen hinner inte ens bli 12 minuter gammal innan Redväg sätter 0-2 på en genomskärare från mittfältet. Tungt. Verkligen. Men det är någonstans här som de gulklädda vaknar till. Resterande halvlek visar MIF att vi kan spela boll och hittar fina passningskombinationer mellan lagdelarna. Gästerna verkar markant störda av Månstads ovilja att ge sig. Det är fortfarande Redväg som styr spelet men det kan inte riktigt komma till några farligheter förrän i minut 27 då Kisch gör en kanonräddning på ett halvt friläge. Fem minuter senare är det Lasse som vinner boll på mittfältet och lägger ut den till Rikard som tar med sig bollen mot motståndarnas kortsida där han måttar ett inlägg. Bollen försöker leta sig fram till Nord och Einar som är centimetrar från att reducera, om det inte vore för gästernas målvakt som lägger vantarna på bollen.

Resterande halvlek ligger Månstad tajt med samtliga lagdelar och domaren blåser av för halvtidsvila när klockan slagit 45.  

Jag går och köper mig en kaffe för att värma både kropp och själ innan jag återvänder till min plats på muren för att prata taktik med Älgen, som sen gammalt MÅSTE vara linjeman när det vankas match. Han blir så nervös och stissig annars. (Ja mer än vad han vanligtvis är). 

Jag vet inte vad det pratades om nere i omklädningsrummet, men av det som grabbarna visade upp i andra halvlek var det nog något i stil med “fortsätt kämpa”, “häng i och kontra”, för jävlar vad de sprang och slet. 

Den första kvarten av andra är hårt jobb på mitten och ett allmänt böljande spel, med fortsatt övertag Redväg. Bortalaget visar att de är farliga på hörnor och långa inkast som Daniel har varnat för, men får ingen riktig utdelning. Det är alltid en MIF- spelare eller vår målvakt Kisch som är ivägen. Månstad blir alltmer pressade i mitten av andra och det görs en del byten av trötta spelare. Enligt mitt anteckningsblock ser resten av matchen ut såhär: “Jesper räddar på mållinjen, Casper räddar på mållinjen, Kisch gör en superräddning”. Ja ni fattar. I 89:e minuten gör gästerna sitt tredje mål och kort därefter blåser domaren av matchen. En tråkig förlust och den korta säsongen har nått sin mittpunkt. 

Matchen mot Redväg gav oss inga poäng men den gav oss nog någonting annat. Daniel säger alltid att vi måste, i alla lägen, kämpa för varandra och det är något som har saknats nu de sista matcherna, men inte idag. Här visade killarna att vi aldrig ger oss. Det är aldrig kul att förlora men den kämpaglöd som samtliga visade idag är otroligt fin att se. Ett stort plus i kanten!

Nu går vi snart in i september och nästa match är den 4/9 borta mot Marbäck. Där hoppas vi på en redig vinst! Väl mött!

//Mikael “Gurra” Gustafsson

Sju år sedan det var seriespel på Ekelid, men Sjötofta har haft otur med sin plan så höstsäsongen spelar de istället i Ambjörnarp. Men vad gjorde väl det att vi hamnade i Ambjörnarp istället? Fin plan, bänkar på kullen precis som hemma i Parken, och fantastiskt sensommarväder.

Ja, jag måste väl nämna något om matchen också. Vid det här laget har vi gått vidare och lämnat den bakom oss, och jag funderade ärligt talat på att helt enkelt ”glömma bort” att skriva det här referatet.

Vi kan väl sammanfatta den så här: Vi var inte med på tåget. Alls. Match två dagar tidigare hade skapat seg knäck i MIF:arnas ben. De försökte, men var och en för sig ger ingen bra utdelning. Sjötofta spelade som ett lag medan MIF:arna kämpade var för sig och inte hittade något fungerande spel.

Men, inte något ont som inte har något gott med sig, eller var det tvärtom? Det gäller ju att plocka russinen ur kakan: glöm det dåliga och ta med det som var bra. Lyckan var hyfsat kortvarig, men ändock där när Pontus passade fram till Mackan J i 32:a minuten och han satte bollen i nät. En sjötoftaspelare svor och det tog mig flera ”Va, vad sa du?!” till min snart fyraårige son innan han halvskrek och jag till slut hörde: ”Vad säger han FAN för!?!” Så nu har han lärt sig ett nytt ord och som svensklärare vet jag ju hur viktigt ett brett och varierat ordförråd är.

3-1 i paus och därefter en andra halvlek där det egentligen bara var för Sjötofta att ro matchen i hamn. Trötta och uppgivna tog vi helg och nu har vi laddat om inför morgondagens möte mot Redväg. Parken kl. 18.30 är det som gäller, och vi tar emot (max) 50 personer i publiken. Kom och heja fram oss!

Äntligen hemmamatch igen - och med publik! De 50 som var först till kvarn fick se en spännande match då MIF tog emot Ljungsarp.

Även en misslyckad kaka har sina russin, så dem plockade vi med oss från matchen mot Länghem och spelarna bestämde tillsammans vad som skulle förbättras inför hemmamötet mot Ljungsarp. Sagt och gjort – MIF började matchen bra: Låg tätt på spelare och skapade lägen framåt. Efter 10 minuter till exempel fick Lasse bollen ut på kanten, gjorde ett inlägg mot Pontus som kom löpande in i straffområdet, men hans tår var aningen för korta för att han skulle få en ordentlig träff på bollen mot mål.

Det var mycket MIF i början av halvleken men Ljungsarp skapade också några chanser. Utdelningen för dem kom i 25:e minuten, då Linus Selin fick ett ganska löst inspel. Kisch kom ut och slängde sig men Selin lyckades peta in bollen under hans arm och bollen rullade snöpligt in i mål. Bara 4 minuter senare kvitterade dock MIF. Simon hade haft boll framför mål och hade försökt chippa den in mellan backlinjen, varpå en försvarare tog bollen med handen. Frisparken tog Simon själv hand om och den drog han rakt mot mål. En studs en bit framför lurade målvakten och vi hade 1-1. Målet ser du här:

Några byten blev det i första halvlek. Lasse hade redan innan matchen ont i vaden och i 20:e minuten fick han kliva av. Bonander klev in och tio minuter senare var det Albins tur, då Marcus M fick kliva av på grund av ont i ljumske och lår. Månstad kom av sig lite i och med byten och positionsförändringar medan Ljungsarp drev på framåt. I 41:a minuten var vi steget efter då en ljungsarpsspelare nickade mot vårt mål, en blå var först på returen och drog ett skott i stolpen och även den returen var de blå först på och Karl Larsson gav åter Ljungsarp ledningen.

1-2 i paus och i början av andra halvlek hamnade vi lite för långt ifrån i försvaret och Ljungsarp var det lag som såg ut att bli först med att göra nästa mål. Månstad jobbade sig dock in i halvleken, höll mer i bollen och hittade tillbaka till spelet från början av första halvlek. När Gripen, som kommit in istället för Albin, la ett lite snett inlägg från sin kant, hördes något ljubel från publiken. Bollen såg ut att ha gått in i bortre, men hade landat på fel sida nätet.

Fler byten blev det. Vilja räcker inte när vaderna krampar, så Rönn fick kliva av en stund så Johannes fick komma in i spel. Efter lite banan och rejält med stretching hoppade Rönn in igen och Bonander klev av.

Flera chanser blev det, men målen saknades. I 68:e minuten la Pontus bollen i djupet till Gripen; Ljungsarps målvakt rusade ut och de var framme vid bollen samtidigt, med någon tiondels sekund fördel till målvakten som kunde plocka bollen. Pontus verkade något frustrerad över att chanserna skapades men målen uteblev och konstaterade halvbittert att han väl helt enkelt måste göra mål nu. Och det gjorde han. I 74:e minuten passade Johannes ut till Mackan J på vänsterkanten. Han gick förbi sin försvarare och spelade in till Pontus som kom löpande in i straffområdet. Denna gång var tårna tillräckligt långa och han styrde in kvitteringen till 2-2.

Nu var det verkligen match igen med två lag som jagade 3 poäng. Daniel J gick av och an framför båset och samlade säkerligen ihop ca 10 000 steg under matchens gång. Bagarn skrockade och frågade Daniel om han fått fler gråa hår sedan han började som tränare hos oss och då bara skrattade han och bekräftade att ”Ja, så är det”. Jesper gick strax efter av och Casper kom in på plan. 7 minuter efter 2-2 målet, och efter åtskilliga steg av Daniel J, klev Robin S fram och nickade in 3-2 på en hörna från Marcus J.

Ohälsosamt nervösa sista minuter när Ljungsarp satsade framåt och MIF höll undan. Med en minut kvar på klockan halkade Mackan J in i en närkamp och kapade en ljungsarpsspelare. Straffen var ett faktum och Tim Edgren satte bollen i nät utan tvekan. 3-3 och från bänken sammanfattade en spelare känslan med ett ord som jag inte är bekväm med att citera här, ett inte så vackert ord för en bakre plats i söderläge, även om det där och då passade väl. Så nära säsongens första trea, men MIF fick nöja sig med en poäng.

Det är tätt med matcher nu så redan imorgon, fredag 21/8, är det dags igen. Klockan 18.45 spelar vi borta mot Sjötofta.

Ett derby är som en riktigt bra bok, en sån där som man har svårt att lägga ifrån sig, även när det blir nervigt och man helst vill göra som Joey i Vänner och lägga boken i frysen.

Just den här matchen hade nog alla, ledare och publik men framförallt spelare, velat ta en paus i frysen. Värmen var olidlig, så det var ingen angenäm uppgift spelarna stod inför. Eftersom det fortfarande finns restriktioner på grund av covid-19, så var årets derby i Länghem långt ifrån normalt. Ingen uppställning i början, inte tjockt med publik på läktaren och längs sidlinjerna. Istället för en prisbelönt thriller verkade vi i sommarvärmen som bäst stå inför en pusseldeckare à la Miss Marple: man vill ju veta hur det slutar men det är en ganska seg väg dit.

Föreställningen var dock felaktig, för likt en novell tog matchen fart direkt, då Månstad nätade redan efter 4 minuter. Marcus M hade tagit sig förbi på vänsterkanten och skottat, målvakten hade släppt retur och Mackan J hade satt bollen i nät. Målet blev dock bortdömt för offside. Minuten efter tryckte sig Mackan J fram genom försvaret, men hans skott gick över ribban.

Länghem förde det mesta av spelet i första halvlek och i 42:a minuten såg det ut att ge utdelning, då bollen lyftes in i straffområdet och MIF-försvaret inte hängde med. Bollen studsade dock förbi både anfallare och försvarare och smet ut över kortlinjen precis utanför stolpen. Utanför plan sprang Bagarn och fyllde vattenflaskor som aldrig förr, medan Daniel J konstaterade att ”Vi ska vara glada med 0-0” när första halvlek led mot sitt slut.

I del 2 av berättelsen ökade intensiteten i matchen. Månstad spelade upp sig och skapade flera fina lägen. Från att det i första halvlek hade sett ut som att Länghem skulle ta hem matchen, verkade det nu ovisst hur poängen skulle komma att fördelas. Hur skulle det sluta?

Tänk dig nu att den här matchen vore en riktigt spännande bok, precis framför dig, i dina händer där du sitter i solstolen på bryggan. Sidorna blir allt färre, utgången är ännu oviss och du förväntar dig en riktigt rafflande upplösning… och så bara tappar du hela skiten ner i sjön. Ungefär så, fast inte riktigt ändå, kändes det när Länghem smällde in 4 mål under matchens sista kvart. All cred till länghemsspelarna, som inte bara orkade matchen ut utan som bjöd på riktigt fint lir, men jag pallar faktiskt inte skildra kollapsen närmre än så.

Berättelsens första 70 minuter tar vi med oss, men slutet släpper vi. Istället blickar vi framåt mot nästa del i serien: Hemmamatch på onsdag 19/8 då vi tar emot Ljungsarp hemma i Parken kl. 18.45.

I skrivande stund har vi ännu inte tagit beslut om hur vi ska förhålla oss till VFF:s nya riktlinjer gällande publik på matcher. Vi återkommer med besked så snart vi kan.

Så var det dags för match igen. Hällregn och långt bort i Hössna. De miljoner knott som glädjande hängde runt plan förra matchen verkade dock ha kört vilse, kanske tog de fel på plats och hamnade i Timmele. Inget vi sörjde över dock, men det fördärvade regnet kunde väl ge med sig. Jag försökte med det gamla "ta på dig regnställ tricket" och det blev mycket riktigt uppehåll. I si sådär 30 sekunder innan regnet var tillbaka igen.

På träningen i söndags hade Robban dragit på sig en ljumskskada. Han var dock med på uppvärmningen för att känna på det, men tyvärr fick han kliva av ganska snart. Så startelvan ändrades om lite: Bonander klev in på kanten och Gurra flyttades ner på mittbacksposition.

Lagom till matchstart slutade det att regna. Alltid något att glädjas över medan MIF gjorde en ganska svag inledning. Inför matchen hade vi pratat om det som brukar uppmanas till när planen är blöt: ”Skjut!” sa Daniel J. ”Å var med i försvaret. De säger samma sak i sitt omklädningsrum. Men skjut.” Pontus fyllde i ”Hårt och flackt!” Väl på plan blev det dock inte så till en början, utan det tog cirka en kvart för MIF att komma in i matchen. Det blev dock en match med gott om målchanser och ett spel som snabbt vände. När Månstad fick till de spelsekvenser vi tränat på, så satt de riktigt bra. MIF:s första bra målchans kom efter 17 minuter. Det började med en utspark från Kisch, Bonander passade upp till Marcus M som förlängde i djupet till Mackan J. Flitigt uppvaktad av sin försvarare fick han iväg ett lågt skott som gick centimeter utanför stolpen. Jag hann inte anteckna färdigt om den chansen innan Hössna/Timmele jublande. I 18:e minuten sköt Karl Lundberg , från vårt höger och strax utanför straffområdet, en ”dykboll” som seglade in bakom Kisch. Två minuter senare skapade Hössna/Timmele en målchans igen, med en frispark på mittplan som las mot mål, men Kisch flög ut och boxade undan bollen.

I 38:e minuten satt jag åter med näsan i anteckningsblocket och hörde därför bara ett ”klink” när Marcus Magnussons skott tog i stolpen. Nog för att det var härligt att vara på match igen och att få anteckna med full iver inför referatet, men att anteckna allt visade sig snabbt ohållbart. Det var lite för många chanser i matchen för att det skulle vara vettigt att anteckna alla, eller för att jag faktiskt skulle kunna hänga med i matchen, och ska jag vara helt ärligt så kan jag inte läsa alla mina anteckningar. Under matchen beklagade jag mig över min oläsliga handstil, men tröstades av att lärare visst ska skriva oläsligt. Det är nog lika ofrånkomligt som att vara kaffeberoende. Jag kan väl istället sammanfatta känslan under matchen med det där ljudet som uppstår när man hastigt drar efter andan, samtidigt som man formar munnen som om man skulle pussa någon. Ni vet det där ljudet som på norrländska kan översättas med ”jo” men som vid sidan av en fotbollsplan snarare betyder ”Åh, så nära att det blev mål!” . Det hördes många sådana ljud under matchen.

I paus manade Daniel J på gubbarna och manade till mer precision i avsluten. Chanser var det gott om, men bollen gick ju inte in. ”Kolla upp! Var är målvakten, var är målet? Sen skjuter ni.”

I 56:e minuten byttes Albin in och Bonander gick av. Bara några minuter senare la Marcus J en hörna från höger och bollen letade sig ner vid bortre stolpen, med öppet mål för Albin som hade smugit sig ifrån sin försvarare, men bollen studsade retligt förbi Albin. Det blev inte mer än drygt fem minuters spel för honom, för han fick en smäll mot huvudet i en närkamp då han förutom huvudvärken åkte på att bli en tandbit fattigare. Remstam kom istället in och ganska snart fick chans att göra mål. I 69:e minuten la Simon en frispark från mittplan, till vänster, och bollen damp ner vid bortre stolpen, men bollen studsade över Remstams ben. Strax efter kom en ribbträff och vid båset höll Daniel J på att krevera av frustration över den uteblivna utdelningen. Spelet svängde och istället skapade Hössna/Timmele en målchans men Gurra täckte precis i skottögonblicket. I 73:e minuten utbröt dock ljubel hos MIF då Remstam löpte i djupet, fick bollen av Pontus, tittade upp och säkert satte ett lågt skott in i mål. 1-1 och både lättnad och glädje spred sig bland de gulblå, över att bollen äntligen hittade in i nätet.

Här slutar mina anteckningar. Inte långt efter Remstams mål så landade Gurra fel och knäskadan var ett faktum. Hårt lindat knä, ut på bår till omklädningsrummet och lagom till att ambulanspersonalen var på plats kom besvikna MIF-spelare, som i 89:e minuten hade fått se Edvin Hylander sätta 2-1 till Hössna/Timmele och därmed ge dem segern. Vi lämnar således en tung match bakom oss nu och tröstar oss något med att Robbans ljumske förhoppningsvis hinner bli bra lagom till att vi drar igång med höstsäsongen. Tills dess kör vi den sedvanliga sommarträningen med storkoner, varje onsdagskväll. När höstsäsongen väl drar igång så kör vi tre matcher inom loppet av en veckas tid, med start borta mot Länghem lördag 15 augusti kl. 15.00.

För den som är sugen på att se lite från matchen, så bjuder vi på en kort sekvens:

ID: Spel på högerkanten för Månstads IF, som avslutas med ett inlägg från Bonander. Målvakten plockar bollen.