Lars Bergman är inte bara en lugn och balanserad mittfältare i Månstads IF, han är även en lugn och balanserad sjukvårdare för Läkare utan gränser. Istället för kyliga pass på konstgräset i Dalstorp spenderades försäsongen 2020 i DR Kongo på fotbollsplaner som får môsen vi lirar mossfotboll på att likna Camp Nou.

Den tropiska gryningen höjer sig över det lilla samhället Masisi. Ett molntäcke lägger sig över de gräsbeklädda kullarna och döljer hus, odlingar, boskap och människor. Som oftast på morgonen råder ett stilla lugn över området, ett lugn som är lika verkligt som bedrägligt. Här kämpar omkring ett dussin beväpnade grupper om makt över mineraler och andra inkomster i regionen, vilket leder till interna flyktingar och osäker matförsörjning åt delar av befolkningen. Mineralerna som förser världen med elektronik, förser den samtidigt med bekymmer. Jag arbetar med sjukvård i Nord-Kivu i östra DR Kongo, det är ledig söndag morgon och det är dags för fotbollsmatch.

Matchen ska spelas mot FC Katale från grannbyn en skumpig halvtimme med jeep från Masisi och trots att det handlar om en vänskapsmatch gick spänningen nästan att ta på dagen innan. I det stundtals svåra jobbet kan en fotbollsmatch vara en välbehövlig andningspaus för många bland oss. Vårt lag representerar organisationen jag jobbar för och består både av lokala förmågor och en och annan belgare, fransyska och svensk.

Tiden för avfärd är satt till klockan nio och vi europeer som ska vara med bor på basen bredvid samlingsplatsen och behöver inte stressa. För att följa den lokala seden tar vi det dessutom extra lugnt och släntrar in kvart-tjugo över. Ingen där. Min tidsfokuserade svenska uppväxt får det att krypa lite i mig men jag skakar av mig känslan. Vem har sagt att det är jag som har rätt och var vill jag egentligen vara istället? I en skumpande bil? Är det inte bättre att stå och tjöta med mina kollegor i den svala gryningen i Centralafrikas bergsregioner, där dofter blandas med dofter, och sången från den närliggande kyrkan ekar över de smaragdgröna kullarna. Så mycket av livet verkar gå åt till att följa klockan, så jag försöker lägga tidstankarna åt sidan och fokusera på det som händer omkring mig. Eller som Mahatma Gandhi uttryckte det: det finns mer i livet än att öka farten.

Vid halv tiotiden börjar våra lokala kollegor dyka upp, lugna och avslappnade och utan brådska. Vi skakar hand, hälsar traditionellt huvud mot huvud, frågar om våra respektive familjer. När vi kommer iväg en stund senare är den tysta gryningstimmen över och hela samhället badar i skarpt solljus. Vi klämmer in cirka tio personer i varje jeep och med undantag för den lycklige som kniper framsätet får allas ryggar sig en halvtimmes omgång på de gropiga grusvägarna till Katale.

Vi passerar folk som trängs vid vägkanterna för att undvika den värsta leran efter gårdagens regn, taximotorcyklister står samlade i väntan på jobb, marknadens handelsljud hörs lång väg. Barnen utmed vägen får syn på oss europeer och brister ut i det sedvanliga utropet ”Mzungu!” – en term som ordagrant betyder ”planlös vandrare” och ofta används om vita människor på det lokala språket Swahili. Väl framme i Katale hoppar vi upprymda ut ur bilarna och letar oss fram till fotbollsplanen. När vi till slut blickar ner över den från byn inser vi att det blir svårspelat. Här kan man prata om hemmaplansfördel! Planen ligger i en dalgång med långsidorna långt upp på dalsidorna och ser ut lite som en half pipe med målen i varje ände.

Vi sätter oss i gräset och väntar på motståndarlaget. Och väntar. Efter en och en halv timmes väntan ger sig någon ur vårt lag iväg för att leta efter FC Katale i byn. Så småningom droppar de in en efter en och strax kan matchen börja.

Jag ändrar mig snart från att kalla planen svårspelad till att benämna den omöjlig. Lagens taktik går ut på att slå långbollar på snabba anfallare och som innermittfältare får jag se det mesta av spelet ovanför mig. Motståndarna är både fysiska och snabba och sätter hög press på våra backar. Likt den lokala svalan pilar bollen fram och tillbaka däruppe i luften och spelet böljar. FC Katale har ändå pressen och de flesta av målchanserna, som kommer till på ett intressant sätt: lång boll från backar mot en forward som känner sin hemmaplan väl, han vänder snabbt upp och slår bollen snett uppåt längs en av dalsidorna. Tränad som han är att löpa i denna lutning tar han sig snabbt förbi vår ytterback och blir fri. Men tack vare oskärpa i avsluten och vår fantastiske målvakt står det ändå 0-0 i halvtid. Själv fick jag inte mycket uträttat men vad är det jämfört med ett minne för livet? Det är ju ändå resan som är det viktiga, inte målet.

Eftersom första halvlek med väntan och transport tagit cirka fem timmar är vi några som behöver lämna för att göra annat. Enligt uppgift såg andra halvlek ut ungefär som den första med undantag för att de snabba anfallarna i FC Katale hade siktat in sig, det blev till slut 2-0 till hemmalaget.

Masisi-folket vänder hemåt igen men besvikelsen varar väl egentligen bara till den lokala baren där några av oss möts upp igen på kvällen. Den tropiska dagen övergår i tropisk skymning, den stund som kallas den gyllene timmen. Under tiden som svalorna likt fotbollar pilar fram över gröna berg och fält, solnedgången sprider ett rött himlaljus i horisonten och en ljusdimma lägger ett skimmer över världen, höjer vi våra glas och pratar. Om matchen, om jobbet, om livet. Vårt jobb är en ständig påminnelse om livets skörhet och vi är glada över att vara där vi är, tacksamma för maten på bordet och vännerna bredvid oss. Det finns mer i livet än att öka farten.

Reds. anm. Ni är säkert många som undrar och ja, det nya smeknamnet Lasse Kongo kom föga förvånande som ett brev på posten.