B-laget stod för en enorm kämparinsats nere i Håcksvik tidigare ikväll. Här historien.
Det är inte ofta det skrivs om B-laget. I kväll ändrar vi på det. Matchen mot Kindaholms FF var något utöver det vanliga.
Bortamatch mot seriens mest avlägsna lag gjorde att gubbarna inte fick mer än knappa fem minuters uppvärmning innan matchstart. Men inte lät sig laget nedslås av detta. Inte heller det faktum att man bara fick med sig en avbytare (matchotränade Anton Lundgren, hör och häpna) och bara en ordinarie A-lagskille (Mackan Johansson), jämfört med KFFs fyra alagare, märktes på gubbarna.
Startelvans medelålder höjdes dessutom en gnutta med imponerande namn: Jörgen Lord som mittback bredvid Malm och Älgen som innermittfältare jämte Johansson.
Nåväl. Alla gjorde snabbt klart för sig att den på pappret omöjliga uppgiften att vinna över serieledande KFF även skulle vara helt omöjlig i verkligheten. Typ. Nu gällde det bara att ha kul och sparka boll i frid och fröjd. Trodde alla…
Sen blev kvällen konstig. Det började med att Mackan Johansson trycker in 0-1 efter gissningsvis tio minuter. Såväl motståndare som MIFare tappade hakan. Vad hände där? Wow!
KFF jagade febrilt en kvittering och lyckas genom ett returskott från en frispark 16 cm utanför straffområdet få in bollen bakom Basse Andersson. Kanske ungefär 15 minuter senare.
Därefter följer ett enormt KFF-tryck resten av matchen. Mackan Johansson kliver av skadad i 35e minuten. Inga avbytare kvar.
Tio minuter in i andra halvlek kapas Älgen och får halta av planen med söndrig fot. Med andra ord stod B-laget upp med en man mindre resten av matchen.
Månstads keeper Andersson var på sitt bästa gymnasthumör och tur var väl det. En överslagsräkning landar någonstans i att Andersson räddade minst en boll i minuten… I nittio minuter! Helt sinnessjukt.
Månstad låg defensivt (om någon trodde något annat) och motade bort anfall efter anfall med alla kroppsdelar som fanns tillgängligt. Men så i 85e matchminuten får KFF en chans som inte går att missa. Eller ja, det hade dom ju hur många som helst av. Men den här var omöjlig. 2-1.
Tre minuter därefter har gubbarna i MIF redan börjat tänka på varm dusch och Tigerbalsam. Man springer fast det inte finns någon ork kvar. Slår undan bollar fast ingen känner längre sina fötter. Då punkterar Kindaholm matchen med ett turmål.
Men det gör inget. Detta var en bragdinsats. Hela laget skall ha beröm men ett extra tack delas ut till Basse Andersson som räddade fler bollar än vad som normalt görs under en hel karriär. Stort MIF. Stort.